Idag hände det som inte fick hända.

Vi hade en monsterspindel på rummet, nej förresten, en aktiv monsterspindel, NEJ, vi hade en AKTIV JÄTTESNABB SPINDEL STOR SOM ETT LÖNNLÖV på rummet!

Jag går in i godan ro för att hämta min mobil, medan Ian, den enda andra personen i hela huset sitter i telefon. Då får jag plötsligt syn på honom. Skitstor. Hans kropp är rätt stor och hans ben är tunna men lååånga. Och han rör sig kontinuerligt mot fel håll i rummet; min säng. Jag fryser fast i någon sorts skräckslagen pose med ögonen klistrade på spindeln. Under tiden firar sig en annan spindel ner från taket på en av sängarna, och jag håller på att svimma i ren förskräckelse.

Så står jag tills jag hör Ian avsluta sitt telefonsamtal, då jag kvider fram "heeeelp".

Efter en tiominuters hysterisk jakt fick han ut kräket genom fönstret.

Jag har nu förbjudit öppna dörrar och fönster i vårt rum på obestämd tid.

Att jag dessutom såg en till förut när jag skypade med mamma och pappa, samt att det sitter en i taket några meter bort nu gör mig väldigt bekymrad.


Och nu begravde Djävulskatten Damri sina klor och tänder djupt i min underarm. Jävla Damri. Jag hade inte ens gjort någonting.


Vad tar det åt djuren!?!?

"Har du lärt dig någon indonesiska nu då?" är en fråga som jag säkerligen kommer få av någon när jag kommer hem.

Den kan jag svara på redan nu;
Hell to the YEAH!

I ärlighetens namn har jag lärt mig de mest grundläggande fraserna som jag faktiskt kan få användning för i riktiga livet. Ord som "snälla" (silakan), "stark/kryddig" (pisades) och "godmorgon" (silamat pagi) har fastnat.

Inget av dessa ord är dock i närheten så användbart som frasen "hatihati labalaba lakilaki". Hatihati labalaba lakilaki kan få folk att lyssna till mina ord i en handvändning. Den ger mig makt. Respekt. Nyhetsvärde.

Det betyder...



WATCH OUT FOR SPIDERMAN!

Säkerhetscheck

Jag har utvecklat en del vitala rutiner här på Tasikoki, som numera sitter djupt inrotade i mitt undermedvetna. Målet är att undvika otrevliga interaktioner med tropiska insekter. Fast jag skulle snarare vilja kalla de monster.

1) Toalettrutinen aka 007
Putta upp badrumsdörren med båda fötterna utanför tröskeln. UTANFÖR tröskeln! Kika in åt höger, med stort avstånd från dörrkarmen. Clear. Vänd ryggen åt safe-sidan och kolla vänstersidan. Ta ett kliv inåt och kolla bakom toalettstolen, och i samma rörelse; kontrollera utrymmet bakom dörren. Obs! Glöm för i jösse namn inte att kontrollera taket!! Det kan få ödesdigra konsekvenser. Believe you me!

2) Krypa ner i sängen aka Myggmaniac
Tänd alla lampor. Lyft försiiiiiiiktigt på lakanet och se upp för eventuella
lönnmördare. Skaka våldsamt samtidigt som du hoppar för att undvika att eventuella lönnmördare träffar dina tår. Om de gör det; skrik för fulla muggar. Skrik INTE vid falsk alarm då detta kan leda till bittra blickar och smeknamn i feghetens tecken. Dubbelkolla alla veck i lakan och i myggnätet och se till att stoppa in myggnätet ORDENTLIGT. Försök sova utan att röra dig över huvud taget. Går det inte; träna lite varje dag- man får bara ett liv (as far as I know).

3) Sätta på skorna
Observera objektet på håll i ett par minuter för att säkerställa att ingenting rörligt bosatt sig i skodonet. Lyft i ena skosnöret och svinga. Ovälkomna gäster bör vid denna rörelse fly sin kos. Efter första kontrollen kan du för säkerhets skull banka skiten ur närmsta sten med skon. Detta gör dem även lite renare= multitasking!

4) Måltidsintag aka dammsugaren
Inhalera all mat så fort du kan. Myrorna är överallt, you are safe nowhere. Rapido rapido!! (Jag kan erkänna att magknip kan vara en biverkning.)

5) Äta kakor ur en öppnad påse på rummet aka the deathtrap
Kuggis! Lämna aldrig aldrig ALDRIG en öppnad påse kakor på rummet!!! Du får garanterat en hord myror omkringströvandes.
Detta är anledningen till att hela min hylla nu luktar gift. Because of the kakmisstag.


Så med andra ord spenderar jag min vardag här med att se fullkomligt paranoid ut. Så värt det.

Efter besöket på Tangkoko där frisläppet ägde rum upptäckte en annan volontär här att vi fått ovälkommet besök av "maits". vet inte alls hur det stavas eller om det ens är det riktiga namnet, men så kallas det iallafall.

Det är tydligen ett mikroskopiskt insektsdjur som tar sig in innanför huden och orsakar röda utslag. Hon var extra äten, och jag har fått några jag med.

Känns som om jag är med i Mumien och har skarabeer i kroppen. Uäärk.

De kommer tydligen att vara kvar i ca en vecka och sedan försvinner de.

Väldigt obehagligt.

Maits, om ni läser det här;
Jag vill ogärna vara kort mot gäster, men i nuläget behöver jag alla mina kroppsdelar intakta samt för eget bruk. Ni ombedes därför omedelbart att checka ut, annars måste jag vidta åtgärder.
Snarast.
Oklart vilka.

But it will be painful!

Idag fick vi bevittna ett frisläpp av tre djur ut i det fria; vår cuscus, en lorikeet och en hornbill.

Det gick inte riktigt till som jag kan tänka mig att det gjort i Sverige. För det första så fanns det väldigt mycket människor där, och för det andra så stod alla människor två millimeter ifrån buren där stackarn satt.

Hon har aldrig varit ute i det vilda förut så det var väldigt spännande att få se henne nosa omkring och undra vad alla de där stora trädstockarna var för någonting. Det tog ett par försök och nästan ett fall innan hon lärde sig vilka grenar som bar.

Hade även turen att få se den vilda apstammen av makaker i Tangkoko National Park. De är så himla gulliga, och det är svårt att tro att det är samma art som ruskar galler och visar tänderna hemma på Tasikoki.

Allt som allt var det en väldigt bra dag, och det känns så bra att veta att tre djur nu kan njuta av sin nyvunna frihet igen!

Känner verkligen att jag lever på ett sådant sätt att jag snart kan förvänta mig män i vita rockar som omyndighetsförklarar mig och sätter på mig tvångströja. Låt mig punkta upp anledningarna till min oro:

- Jag har ingen självdisciplin. Låter inte så farligt, men de senaste 24 timmarna har jag kommit på mig själv med att klia på mina myggbett med följande ting: en såg, en rostig gaffel, min smälta hårborste, en kokosnöt, ståltrådsstängsel, en trasig bläckpenna och mina fågelskitstäckta arbetshandskar
- Rättfärdigar sedan ovanstående faktum med att tänka ; Ja men äsch, jag spritar ju faktiskt in alla mina skrapsår VARJE kväll!
- Åt upp fyra röda myror idag som jag hittade i min nutella men var för lat för att ta bort.
- Imorse när jag vaknade upptäckte jag varför jag inte kunnat sova på hela natten pga en väldigt frän stank; mina strumpor låg ihopknycklade i mitt myggnät.
- Jag jobbade i dem strumporna idag och planerar att göra detsamma imorgon.
- Skulle borra hål i en bambustam idag utan att veta hur borren fungerade. Jag höll på att borra igenom mina fingrar ett oräkneligt antal gånger, men varje gång glömde jag att sluta trycka på borrknappen så det var mer en flyktinstinkt där min vänstra hand försökte flaxa iväg från borren i min högra hand. Det tog flera minuter innan jag kom på att jag ju faktiskt bara kunde släppa knappen. Briljant.
- Gav mig ut för att hugga ner bananblad men en fickkniv. De andra hade machetes. Min förlängda huggtid tvingade mig att stå i myrkaravaner i alldeles för många sekunder vilket utan tvivel bidrog till nyansen på mina smalben.

Evolutionen måste medvetet ha givit mig utmaningar som jag skall klara för överlevnad, vilket till allas vår besvikelse visat sig vara i det närmsta omöjligt.

Ja men det här är ju ett fantastiskt sätt att ge sig själv en egoboost en kväll som denna.

Imorgon kommer bli en sån rolig dag!

Vi har jobbat häcken av oss idag för att kunna ta en halvdag ledigt imorgon. Anledningen är att tre av våra djur skall släppas ut i det fria; en lorikeet, en hornbill och en couscous (ett sengångaraktigt djur). De släpps i nationalparken Tangkoko som ligger här i närheten, och vi får vara med och se på!!

Är så himla glad över det, det är sådan jag sett på TV annars, men nu får vi vara med!

Ville bara dela med mig av dessa världomvälvande nyheter.Nu kan ni återgå till era vanliga liv.

Vill gärna beskriva det arbete vi gör här, mestadels för egen dokumentation, så är ni inte intresserade så kan ni scrolla förbi detta inlägg. :)

Arbetsuppgifterna delas upp på tre arbetslag i vanliga fall; Team Primates (har hand om makakerna, ca 60 st), Team Birds (alla fyra fågelinhägnader samt kasuarerna), och Team Borneo (orangutangerna Iz och Bento, björnarna och gibbonaporna). I nuläget är vi dock så få så vi slagit ihop Team Birds+Björnarna, medan Team Primates även tar hand om orangutanger och gibbon.

Dagen delas in i tre arbetspass och påbörjas redan klockan sex på morgonen. Under den första veckan man är här får man inte jobba så mycket med aporna eftersom att de väldigt lätt drar på sig bakterier och blir sjuka från människor, medan fåglarna inte smittas. Därför har jag hittills bara jobbat med fåglar och björnar.

Innan frukost (06:00-08:00) skall den största fågelinhägnaden städad och fåglarna skall få mat. Man krattar hela inhägnaden som är hem åt ca 50 fåglar, tar bort gammal mat (och försöker undvika att bli uppäten av alla pissmyror som kryllar där), tömmer deras damm och rengör den och sprider ut ny mat.

Björnarnas inhägnad skall städas på liknande vis, under tiden som björnarna är instängda i en mindre bur, upptagna med enrichments (matleksaker) som vi tillverkat.

Vi samlar orbunkar som vi doppar i honungsvatten och ger till alla lorikeets (färgglada, hyfsat små fåglar), och långgräs till alla kakaduor. Utöver det så skall kasuarerna få katapangs, en sorts frukt.

Därefter följer en timmes frukost.

Andra passet samlar vi blommor till lorikeets och bär till kakaduorna. Vi delar ut dem, och sedan tillverkar vi enrichments till desamma. Enrichments kan till exempel vara frön doppade i palmsockervatten, inlindade i bananblad och omknutna med gräs. Detta är alltså för att djuren skall ha något att sysselsätta sig med. Man gör 70 st totalt.
Återigen skall kasuarerna ha mat. Dessutom samlar vi "browse", diverse växter till olika inhägnader. Vi samlar gräs, fyra säckar, och svetten forsar, för man står mitt i solgasset i många fall.

Sedan kommer välförtjänt lunch mellan 11:30-13:00.

Eftermiddagspasset (13:00-15:30) består av ännu en städning av björninhägnaden och att mata björnarna. Vi delar även ut det browse till fåglarna som vi samlat in, och ger de enrichments som gjordes dagen innan.

Finns det tid över (vilket det vanligtvis gör) så utför vi sysslor som finns, till exempel hugga ner bambu eller stora löv för skuggning eller leksaker.

Dagen avslutas halv fyra när vi slåss om duscharna och rynkar på näsan åt våra otroligt äckliga kläder!

Myggorna har hittat mig igen, precis som de gjorde i Mexiko.

Den här gången går det verkligen inte att gömma sig. I skrivande stund har jag på mig en tjocktröja som jag tryckt in hela hakan i, samt en sarong som jag knutit som en långkjol. Jag är dreglande snygg ska ni veta.

Myggorna är stora som helikoptrar, och håller till i skuggan där även jag olyckligt nog håller till också. Det är som en dålig skräckfilm.

Så- bara för att göra er förberedda- det ni kommer få hem i april är en tovig vilde med trasiga kläder. Alla kläder kommer gå i olika nyanser av lort. Under lortnyansen kommer olika stormönstrade mönster att synas. Huden kommer vara kritvit med distinkta streck på armar och låt, och hela kroppen kommer vara täckt av stora röda bölder. Armarna kommer att vara täckta av röda skärsår, mycket likt dd skärsår som kan hittas hos arten Homo Sapiens Emo. Det kommer dock inte från en kniv utan från bambu.

Jag vet inte om jag kanske borde ha passet väldigt redo på flygplatsen om mamma och pappa behöver ID-bevis?

Första dagen på jobbet avklarat, första tröjan förstörd.

Som det osmarta, intellektuellt underutvecklade papphuvud jag är, valde jag dagen till ära en vit tröja.
Den såg fin ut. Den var ren. Den var bekväm.

Sen Städade jag rent en fågelbur från skit, geggade runt med papaya och mögliga bär, satte mig i en lerpöl, högg bambu, släpade bambu genom snårig djungel, svettade bort några kilo och badade i saltvatten.

Och nu? Nu är tröjan grön!

Helt grön.
Grönt är fint.
Grönt är skönt.

Inte lika fint som vitt.

Så nu har jag tre tröjor kvar som är okej att arbeta i.

Därför har jag fattat det oerhört viktiga och vuxna beslutet att återuppta planerna på min Stinkande Teori, men addera "Smutsiga" till titeln.

Min hypotes är att Smutsiga Stinkande Teorin kan få mig att överleva på fyra tröjor i fyra veckor. Jag är hoppfull och positiv.

Om ni har andra tips så mottager jag även dessa tacksamt.
Förutom om ni säger till mig att tvätta. Då får ni inte läsa min blogg längre och ni är bannade från Biggan AB och all involvering i mina sysslor.
Jag vill inte tvätta.

Nej.

Meme, mannen som är Tasikokis taxichaufför, är utan konkurrens min nya idol och förebild.

Han är så tung va.

Meme kör omkring i en liten ljusblå minibuss, som kan köra genom eld om det krävs. Han är 1,55 lång, och troligen den gulligaste lilla mannen jag sett i hela mitt liv. Han fnissar som en tolvårig pojke, och talar ingen engelska alls.

Längst bak på hans bil står det "Jesus inside". Han körde oss genom den lilla muslimska byn här i närheten med dunkande partymusik på högsta volym, och gröna diskolampor blinkandes i taket. Utöver det så vevar Meme som en hel karl, istället för den halva karlen som han faktiskt är, och man kan inte annat än garva i baksätet.

Ja, han har faktiskt installerat en diskolampa! HUR COOLT ÄR INTE DET?!

Och; hans favoritlåt var Gangnam Style.

Aa Meme.

Nu undersöker jag möjligheterna att adoptera en äldre indonesisk människa hemma i Sverige, samt hur jag på indonesiska skall förklara detta för mitt offer när det enda ordet jag kan är "Tamasaki", som betyder tack.

Om jag tackar honom tillräckligt mycket kanske han tycker att jag är så snäll att han frivilligt låter sig adopteras?

So far no luck.

Tips mottages tacksamt.

Hade packat upp alla grejer i en säng här idag, när jag såg en bättre säng på andra sidan rummet. Gräset är ju alltid grönare där.

Den hade ett fyrkantigt myggnät och min hade ett trekantigt. Booooyaaaaa måste byta dirrelish för tusan hakar!!

Började flytta mina grejer när jag tittar upp på lampan ovanför.

Där satt en brun, hårig best och spanade in mig, väntade på att få sluka mig hel. Kunde se några salidroppar rinna ner för huggtänderna, och jag såg blodtörsten i ögonen; en tarantella.

Jag bar tillbaka mina grejer lika fort som Västtrafik slutar fungera på vintern, och fixade istället en avancerad myggnätsanordning med tolv meter snöre och en halvtimmas slötid. Nu ska min säng (peppar peppar), vara tarantellasäker.

Gulp.

Nu har jag fått lite mer förståelse för mitt nyvunna kändisskap på Makassars flygplats. Totalt i hela Manado, nästan hela norra Sulawesi, finns se vita personer, och vi bor alla här på Tasikoki (djurcentret).

De är så väldigt ovana vid vita människor, och idag när vi var vid supermarketen hörde man folk ropa "Bule!", vilket typ betyder "vit människa". De stirrar på en som om man vore världskänd, så bortsett från paparazzis vet jag totally hur det känns nu. I affären ropade de "hey Mister!" efter en, för Mister är den enda benämningen de kan i stort sett. Blev kallad missis ett par gånger, så jag var lyckligt lottad!

Detta projekt känns väldigt annorlunda mot de andra två volontärprojekten jag varit på, av två anledningar; vi är sex volontärer varav två åker hem om två dagar ( alltså väldigt få), och arbetet man gör känns mer direkt förståeligt om ni fattar vad jag menar.

Tasikoki är alltså ett Wildlife Rescue Center. Det tar emot djur som blivit illa behandlade och som blivit konfiskerade på olika vis. Närmsta byn här är nämligen närmsta vägen att åka till Filippinerna dit många djur smugglas, och många djur konfiskeras vid hamnen.

Tasikoki tar alltså emot djuren och arbetar för att få dem att må bättre så att man i bästa fall kan släppa ut dem i det fria. Här finns ca 60 makaker, 2 sunbears, 2 orangutanger, andra primater, hundratals fåglar, kasuarer, krokodiler och hjortdjur.

Idag visades jag runt, och hjälpte delvis till med arbetet. Det volontärerna gör är att mata djuren, städa deras inhägnader och bygga och laga vad som behövs. De stimulerar djuren genom att göra olika sorters "enrichments", alltså
matanordningar som djuren får kämpa med att få upp så att de håller sig sysselsatta.

Det är väldigt mycket saker man måste tänka på, så huvudet snurrar lite nu. Givetvis inte röra några djur, inte se aporna i ögonen, inte le mot dem eller böja sig ned, är det viktigaste har jag förstått.

Idag hade vi oturen att få jobba i hällregn, så mina gympaskor har tagit sig till en ny nivå av genomdränkta. Hoppas att det är bättre imorgon!:)

Jag tror inte ni förstår vilken fruktansvärd bonnabränna jag kommer ha när jag återvänder till Sverige.

De är väldigt strikta med kläder här, och som tjej får jag inte ha byxor som visar låren (helst inte knäna) eller tröjor som visar axlarna eller har urringning. De indonesiska djurskötarnas fruar blir fanatiskt svartsjuka om vi har linnen till exempel, och det har tydligen hänt att de måste sluta arbeta här för att fruarna inte gillar det.

Det är med andra ord en regel som man inte bryter.

På stranden gäller samma regler.

Jag kommer alltså vara här i en månad, i skuggan i djungeln, med t-shirt och långa shorts. Och sola i detsamma.

Kommer kunna gå naken hemma och folk kommer tro att jag bara klär mig i vitt.

Jobbigt liv.

Min väska har sakta men säkert närmat sig gränsen mot övervikt, och jag vet inte hur jag skall få den tjockisen att börja banta.

Det började i Australien.
Såg små tecken på att han var hungrig, men regerade inte förrän första steget till ett beroende utvecklats. Plötsligt hittade jag matrester i hela väskan; en klänning här, ett par shorts där.

Tog inte signalerna på allvar.

Och nu väger han 18,8 kg.
Han har gått upp 2,8kg, och då har jag ändå fått magpumpa honom på mycket schampo, balsam, hudkrämer och så vidare.

För ett par veckor sedan försökte jag föreslå någon sorts rehab, men den axelremmen ville han inte lyssna på.

Nu fyller saronger, mer klänningar, nya engångsprodukter (min stinkande teori har jag övergivit) hans mage, och jag kan bara hoppas att vi hinner hem till Sverige innan han äter ihjäl sig och spricker!

Gud hjälpe oss.

Min väska har sakta men säkert närmat sig gränsen mot övervikt, och jag vet inte hur jag skall få den tjockisen att börja banta.

Det började i Australien.
Såg små tecken på att han var hungrig, men regerade inte förrän första steget till ett beroende utvecklats. Plötsligt hittade jag matrester i hela väskan; en klänning här, ett par shorts där.

Tog inte signalerna på allvar.

Och nu väger han 18,8 kg.
Han har gått upp 2,8kg, och då har jag ändå fått magpumpa honom på mycket schampo, balsam, hudkrämer och så vidare.

För ett par veckor sedan försökte jag föreslå någon sorts rehab, men den axelremmen ville han inte lyssna på.

Nu fyller saronger, mer klänningar, nya engångsprodukter (min stinkande teori har jag övergivit) hans mage, och jag kan bara hoppas att vi hinner hem till Sverige innan han äter ihjäl sig och spricker!

Gud hjälpe oss.

Godmorgon!

Har nu varit vaken i fem timmar, en plågsam prestation med tanke på att klockan är åtta på morgonen här.
Och nej, jag har inte gått och blivit morgonpigg, däremot så startar volontärprojektet idag vilket betyder att en resa mellan Bali och Manado är nödvändig.

Trots det korta avståndet var en mellanlandning i Makassar tvunget, och här är jag nu. Till skillnad från Bali som är hinduiskt, så är resten av Indonesien muslimskt. Med andra ord; linnen och korta shorts uppskattad inte, varför långa shorts och t-shirt blev dagens outfit.
Trots detta stirrar folk väldigt mycket, och jag har räknat till noll andra personer som inte har tjocktröja. Förstår inte hur de kan andas bakom allt tyg, det är ju ökenvarmt redan vid den här tiden på dygnet!

Fick uppleva resans första möte med hål-i-golvet-toalett också. Jag vill gärna vara den upplevelsen fattigare tack. Behövde verkligen gå på toa, men jag blev så ställd av det där hålet i marken. Jag behöver fortfarande verkligen gå på toa.

Jag däckade på flyget förut, efter tjugo minuter ombord. Flygvärdinnan fick ruska mig för att ta mitt skräp, som jag använt som huvudkudde. Måste sett ut som Gollum i LOTR, där jag skyddade kartongen med mitt liv som insats.

Vill ni lära er indonesiska?
Perhappienperhapfien!
Det betyder tydligen "Your attention please", för de ropar ut det här hela tiden. Tänk bara vilka storslagna entreer ni kan göra i indonesiskt sällskap med den frasen va? Ni kommer att bli mottagna som kungar. Då kan ni ju tacka mig sen.

Det här förresten, det är svammel på låg nivå. Kvantitet före kvalitet. Vad är det här för skit jag skriver? Dömer er alla om ni hängt med ända hit. Skaffa er ett liv!

Flygplan har väl alltid vanliga toaletter? Bara fyra timmar kvar...

Jag har blivit helt såld på det här landet!

Det har allt man kan önska sig; vacker natur, härligt klimat, underbara människor, utomordentlig mat och go atmosfär.

Gili Trawangan där jag var är så oerhört avslappnat, och alla vill prata med en bara för att de är sociala. Inte för att de nödvändigtvis vill sälja något, utan för att de vill lära känna en. Kompis kompis, det blir man när man utbytt namn.

Hoppas att Sulawesi är lika bra som Bali och Gili har varit! Då går den här sista månaden som på räls.

Idag bestämde jag mig för att bli bättre på att pruta.

Mission accomplished!

Jag har kommit på hur man skall göra med de här balineserna nu förstår ni;
1) Gå långsamt förbi affären och låtsas som att ingenting kunde intressera dig mindre
2) De ropar in dig. Gå in.
3) Le ditt bredaste leende och småprata med dem utan att titta på vad de säljer. Leendet skall helst vara lika brett som en gravid flodhäst; då vet du att du är rätt ute.
4) När de visar vad de vill sälja så fråga massa frågor om det. Ju mer prat utöver försäljandet desto bättre. Om ni utbyter namn och de börjar försöka prata svenska med dig är du hemma.
5) Fråga om priset
6) Se förskräck ut. Som om halsbandet/tyget/grisen du vill köpa brände dig.
7) "Aaa nonono what you pay special price for you up to you kompis" säger de då.
8) Se väääääldigt fundersam ut. Som om du blivit ombedd att läsa upp Markusevangeliet utantill.
9) Its time for a skambud. Gå ner till en fjärdedel av vad de sade.
10) Le. Skratta. Skämta.
11) Förhandla.

Och så brukar man hamna på något acceptabelt pris. Idag ropade jag hem två saronger, en långklänning, tre armband och ett halsband.

Problemet är dock de gånger när du faktiskt inte vill ha något på riktigt. Det går ta mig tusan inte att slingra sig då. Då skänker de snart bort det gratis.


Om jag behövde något av fynden?
Nej. Jag var ute för att käka middag. Vadådå?
Om jag har plats för det i min väska?
Neeeeeej. Vart försöker du komma egentligen?

Lämna mig ifred.
Nu skall jag duka borden med saronger och sova i långklänning.

Se vad mycket jag behövde de där grejerna.

Jag har inte borstat tänderna på två dagar kom jag precis på.

Är det något jag borde ta tag i tycker ni?

Riktigt SÅ chill vet jag inte om jag vill ha det faktiskt.

Det där med att cykla här på ön, det fick vi sannerligen uppleva igår när vi var på väg mot solnedgången.

Man kunde hyra cyklar på hostelet för 15kr/dag, och glada i hågen gav vi oss av sju stycken.

Gradvis längs vägen märkte vi i vilket skick cyklarna verkligen var, och cykelturen tog en intressant vändning till en kamp för överlevnad.

Till att börja med, var min cykel lika stor som en trehjuling. Jag satt typ på marken och trampade, och med mina rätt så långa ben blev det väldigt komplicerat för att inte säga utmanande.

Bromsar fanns. Handbroms.
Men klossen som liksom utgör bromsen; den fanns inte. Om det kom som en chock första gången jag bromsade för att undvika en kollision med en häst och vagn? Ja jag blev omedelbart traumatiserad och vågade inte cykla snabbare än en stelopererad 90-åring med rullator tar sig fram. Inga hästar kom till skada dock.

Sen var ju vägen bucklig. Inte bara gropig, den var bucklig. Så vid varje hopp skramlade det till i kroppen och de inre organen bytte position med några centimeter.

En kille hade inga bromsar och inga pedaler. Fråga mig inte hur i hela världen han cyklade ändå, men han kom fram han också.

När vi till slut kom fram var det en samling mörbultade köttstycken som klev av cyklarna.

Men det är så det är här. Väldigt chill.
Jag älskar det! (Lite mindre organförflyttningar hade ju dock varit trevligt, men man kan ju inte få allt här i världen!)

Att komma till Giliöarna kan mycket väl ha varit ett av de klokare besluten i mitt liv.

Det är som att flyttas tillbaka i tiden. Ön är väldigt liten och det finns inga motordrivna fordon. Man tar sig runt till fots, på cykel eller med häst och vagn. Det finns en huvudgata här på Trawangan, och den är jordstampad. Sedan finns det bakgator, där homestays och hostel är utplacerade. Vi bor på ett hostel där en satans tupp väcker alla klockan sju.

Igår cyklade vi till en strand där de tänt en stor brasa och kollade på solnedgången. Vi spenderade kvällen på hostelet där vi tog några öl och hade kul, och roligast av alla hade hostelägaren Denny.

Efter ett väldigt impulsartat beslut imorse bestämde jag mig för att utöka min vistelse till imorgon och åka hem då istället.

Tur var väl det.
Jag var nere och pratade med dem tio över tio, och tänkte att om det inte går att byta datum på båtbiljetten så får jag väl åka tillbaka idag ändå. Bara det att färjan visst gick klockan tio.

Jag har stenkoll.

På väg ner till stranden idag passade vi på att haffa lite indonesisk mat.

Det är lustigt, för det är så mycket skjul och småhus inklämda överallt att man liksom ser förbi allting. Hade aldrig hittat detta stället om jag inte fick det utpekat för mig, och inte ens då fattade jag att det var ett matställe.

Det, mina vänner, var en spännande upplevelse.
Man fick peka på allt man ville ha, och så lassade de upp maten i en skål. Bara det att jag inte visste över huvud taget vad jag pekade på.

Kändes som rysk roulette.

Man såg inte vad det var heller.
Personalen kunde ingen vidare engelska, och en indonesisk benämning på "fårhjärna" gör ju inte mig mer avskräckt. Till slut förstod jag att jag åt ris (bra där), kyckling, äggplanta och någon oidentifierad, toastliknande, grynig böngrej.

Sjukt gott!

Och denna riktigt stora måltid gick på det plånboksvänliga priset 7kr.

Me like.

Dag två på Bali, och allt är frid och fröjd.

Har spenderat dagen olovligt liggandes på solstolarna vid lyxhotellet nere vid stranden med min nyvunna kanadensiska vän. Kändes väldigt kriminellt.

Trots att jag har legat med näsan klistrad i en bok i skuggan hela dagen, så har jag på något vänster lyckats bli hallonrosa i ansiktet. Hur gick det till?

Lisa (rumskompisen) tipsade om att jag skulle åka till Giliöarna, som ligger ute vid Lombok en timmes båtfärd härifrån. Har funderat på detta hela dagen, och det har nu slutat med att både jag och Lisa åker dit tillsammans imorgon. Jag stannar i en natt och hon på obestämd tid.

Giliöarna är tre pyttesmå öar öster om Bali, där den största av dem heter Trawangan, och dit skall vi. Man kan i princip gå runt ön på två timmar, så där känner jag mig väldigt skyddad mot min egen förmåga att komma vilse. De har dykning i världsklass efter vad jag har hört, så förhoppningsvis kanske jag hinner med det också!

Har väldigt svårt att tro att det finns wifi på lilleputtön, så det här blir nog mitt sista inlägg (bortsett från nästa som redan är färdigskrivet) tills på lördag iallafall!

Farväääääl

Okej, dags för lite mindre negativitet (kan man säga så?) här på bloggen.

Hostelet jag bor på är riktigt riktigt fräscht. Det har en liten men väldigt ren pool, marmorgolv, en enorm plasmaTV och en väldigt gullig ägare (även ifall kartritning inte var hennes starka sida). Och allt till det överkomliga priset 80kr/natt.

Hade bokat ett 6-dorm men blev uppgraderad till ett dubbelrum till samma pris, som jag delar med en väldigt go tjej från Kanada.

Har tänkt om lite när det gäller mitt till en början fullproppade schema, för jag känner mig inte så lockad att ta mig runt så värst mycket på egen hand.

Funderar på att åka till Giliöarna imorgon. Och kanske sova där en natt. Och på söndag blir det nog någon tour om det finns.

Vi får se.

Ville bara säga att jag inte är instängd på mitt rum och gömmer mig. Jag var trött igår.
I will survive.

Trafiken

Idag har jag lärt mig tre saker som är av stor betydelse för min fortsatta överlevnad på Bali;
1) Som turist kan man knappt gå i Sanur
2) Som turist bör man verkligen inte köra motordrivna fordon i Sanur
3) Som turist bör man låta ANDRA köra i Sanur. Om ens det.

Trafiken är inte av denna värld.
Det finns två filer med knappt synliga streck emellan körfälten.
I ena filen susar vi fram i vår taxibil.
I andra filen ligger tre mopeder i bredd.
Framför mig är en flakbil, fullastad med grus och sten, körd av en svettig indones.

På flaket, nej på toppen av grushögen, sitter hans fruga och hans dotter. På motorvägen.

Bakom mig.. Nej just det man ser inte bakom sig. Varför, undrar ni. För att bakrutan på taxin är av samma typ av glas som det i ett badrum, sånt man inte ser in/ ut igenom.
Genialiskt. Sikt liksom, vem fan behöver se. Här litar vi på våra instinkter.

En fjärde moped uppenbarar sig.
Den ser en lucka lika bred som ett cykeldäck mellan de andra tre mopederna. Ett kort tutande och sedan KLÄMMER han sig igenom, svär att han lätt kunde ficktjuvat föraren på den andra moppen utan att denne känt ett smack.

Och just det ja; den ena moppeföraren är en mamma med hjälm.

Hur vet jag att det är en mamma?

Jo, för hennes 3-åriga(ish) dotter klamrar sig fast bakom henne.
Utan hjälm.
Man måste ju prioritera, och barn är ju rätt tjockskalliga..


Och så som mopederna kör kan jag ge min högra hjärnhalva (gillar den vänstra lite för mycket), på att man INTE behöver något körkort för dem. Eller vara i en viss ålder. Eller viss fysik. Typ se. Det behöver man nog inte kunna.

Jag kommer aldrig att köra bil, moped, cykel, trehjuling eller bobbycar i Sanur.

Vilken dag. 

Hade fått höra hemska historier om kaoset på Denpasar flygplats från flera olika håll, och när jag kom dit stämde alla rykten.

Baggage claim var tre band utan skyltar där balineserna slängde ner väskorna på golvet och sen fick man rota fram sig väska och hoppas att den inte blivit krossad.

Folk som sprang fram och tillbaka och ville "hjälpa" en, massa formulär att fylla i och växelluckor i hundratal där de ropade sitt bästa pris för att locka en att växla till rupiah.

Sen kom transportzonen.

Herre. Min. Gud.

För det första stod det 300 människor med skyltar som skulle hämta upp folk, så allt man såg var skyltar och allt man hörde var skrik. Inblandat med dem stod 700 taxichaufförer som försökte dra med en till taxin.

Lura en försökte de också. Hade hört att en taxi till Sanur skall kosta ca 100 000 rupiah, så när första killen drar till med 350 000 fnös till och med rädda lilla jag honom rätt i trynet. Efter lite förhandlande fick jag ner det till 150 000. Överpris även det, men det rör sig om 100 kr så det kändes väldigt överkomligt.

För mig, som tycker om att pruta lika mycket som jag tycker om att rulla mig i aska, skulle jag vilja kalla det en seger.

Så satt jag där i en stekhet taxi utan AC med skinnsäten som sög åt sig halva min vattenreserv i svett.

Och trafiken skall vi inte tala om.

Eller snarare, den SKA vi tala om.
I ett annat inlägg.

"You have been randomly selected for this test regarding explosives miss. Have you done this before?"

YES!!! Jag har freaking gjort det before. Tre gånger faktiskt!

Randomly selected my ass. Tror ni att svenska ungdomar ofta har sprängmedel på sig i Australien? Eller ser jag bara tungt kriminell ut?

Sen blev jag "randomly selected" för en full body scan också.

Nästa gång någon randomly selectar mig till någonting skall jag se skräckslagen ut och springa allt vad jag kan i motsatt riktning. Det kan bli riktigt roligt! Sen när de undrar varför så säger jag bara nej men jag var verkligen tvungen att gå på toa.

Jag svär att tullen i Indonesien kommer att tvinga mig att öppna hela min väska och förklara varje föremål. Det skulle vara just my luck.

Om ni ursäktar mig, så har jag lite flygplan att spränga nu. Auf Wiedersehen!

Med vänlig hälsning, biffkriminell

Det värsta med Indonesien är deras valuta. Eller va vet jag förresten, har ju inte varit där. Men om det inte regnar aska eller om de pratar engelska baklänges eller något, så känner jag på mig att det värsta med Indonesien är deras valuta; Rupiah.

För det första är rupiah ett jobbigt ord. Som om inte det vore nog så är 1kr lika mycket som 1511 rupiah.

...

Hur skall jag orka räkna med det? Min hjärna har ju gått och blivit efterbliven (nåja, mer efterbliven än innan) här i Australien där man bara tar alla summor gånger 7. Nu ska jag helt plötsligt dela med 1500?! Herre gud. Kan se den här första taxiresan från flygplatsen framför mig.

Jag; Hello, how mycket does it cost to Sanur?
Taxi: 95000 rupiah
Jag: 95000?!? That was dyrt.. Oh no its not in kronor no..
Taxi: you want to go?
Jag; yes! Or no! I have to count first.. *okej tänk snabbt nu för bövelen. 95000 delat på 1500. Eeeh..vafan? Just det, stryk en nolla. Nej två, stryk två nollor...*
Taxi: Rapido!!
(Ja men inte vet väl jag vad skynda heter på indonesiska! De säger säkert Rapido, som i Mexico. Eller var det så de sa?)
Jag: Just calma ner dig now hörrö! I am almost finished! *Okej vart var jag.. Två nollor bort ja. Hur många gånger går 15 i 95? 6.. Och så fem i rest. Nej vad jobbigt vad gjorde man med resten nu då?!*
Taxi: YOU WANT OR YOU WANT NOT?!
Jag: EASY BOY OKAY THIS RUPIAH-CRAP IS VÄLDIGT KOMPLICERAT OKAY?!?
*Dååå blir det...6300. 6300? 6300?!?!!!!?!?? Neej! Nej just det inga nollor. 63? Så lite?*
Jag: are you sure? Only 63kr?
Taxi: No I SAY 95000 NOT 63!
Jag: Ye-ye-yes, sorry madame, eh mister. I can go yes!
Taxi: *blänger och muttrar och kastar stenar och kottar*

Herregud.
Det är lika bra att jag ger honom allt jag har med en gång.

Så slipper jag skämma ut mig.

Då har resandet i Australien nått sitt slut, och jag ligger som bäst och laddar för att få se vad Bali har att erbjuda imorgon.

För er som inte har full koll (skäms på er), så skall jag volontärarbeta på en indonesisk ö som heter Sulawesi i en månad, med start på måndag. Har fem dagar på mig att utforska Bali, där jag har boende i Sanur på Balis östra kust.

Fem dagar.
Låter inte mycket.
Men jag ska minsann försöka klämma in så mycket jag bara orkar *gnuggar händerna och visar en evil-plan-min*

Om Indonesien är hälften så bra som Aussie har visat sig vara så kan jag skatta mig lycklig!

Så. Nu hoppas vi att jag inte försover mig imorgon. Det vore hemskt tråkigt tycker jag!

Vet ni vad som är väldigt konstigt?

Att det skiljer 9,5 timmar mellan Adelaide och Göteborg. Niokommafem.

Vad gör den där halvtimman egentligen?

Djupa filosofier så här en tisdagmorgon.

Har utformat en teori som jag tänkte presentera.

Om man inte duschar på länge så luktar man illa. Men jag tänker att om man uppnår en viss nivå av dålig lukt och fett hår, så kan det inte bli värre. Det måste liksom finnas en gräns. Och eftersom denna nivå uppnås gradvis så kommer folk man umgås med dagligen inte märka någon skillnad, då skillnaden från dag till dag blir så liten.

Och när man får hål i tänderna så får man hål i tänderna. Man kan inte få extra håliga hål i tänderna. Eller hur?

Vad tror ni?
Är det hållbart?

// Hon-som-knappt-har-något-schampo-eller-någon-tandkräm-eller-någon-tvål-kvar-men-som-tycker-det-är-onödigt-att-köpa-nytt

VARNING! Följande text kan anses stötande då den innehåller upprörande siffror rörande minnet, samlat från verkliga livet. Känsliga läsare (och speciellt mina föräldrar) varnas.

Så var det det där med min glömska ja. Jag må vara slarvig och glömsk hemma, men här har det nått höjder som jag inte trodde var möjliga utan en diagnos.

Har här sammanställt lite statistik för er att gråta över. Om ni inte hade något annat för er denna måndagförmiddag!

1) iPhonen
Den första verkligt allvarliga glömskan drabbade mig i Sydney. Vi stod på flygplatsen och skulle ringa med en "payphone", men numret stod på min telefon, varför den var placerad som en tavla ovanpå betaltelefonen så vi kunde se numret. Mitt under samtalet blir vi hastigt avbrutna av en väldigt upprörd shuttlebus-chaufför som tydligen väntade på oss. Därför packade vi ihop våra pinaler och attiraljer illa kvickt och sprang därifrån.
Väl tillbaka på hostelet inser jag till min fasa att mobilen inte är med.

Den står prydligt uppställd på en betaltelefon, mitt på Sydney Flygplats inrikesterminal.

Efter många om och men lyckades vi få reda på att de hittat min telefon och att jag skulle få hämta den dagen efter.

Kostnad med tur; shuttlebuss för två personer, tur och retur; 28$
Kostnad om jag haft väldig otur; 1500kr i självrisk


2) Biljetten till Great Ocean Road
Vi hade precis checkat ut från hostelet i Melbourne och var på väg till dåliga Nomads, när tanken slår mig att jag inte har biljetten till the Great Ocean Road, som vi skulle till dagen efter, längre. Den har jag kastar serru. I papperskorgen.
Jaahadå. Trodde inte vi behövde det pappret mera. Eheh.
Fick kuta tillbaka i 35gradig hetta och hämta det, men som tur var fanns det kvar!

Kostnad med tur; 0$
Kostnad om jag haft väldig otur; 130*2 dollar för nya utflykter till Great Ocean Road


3) Nyckeln
Klockan är tio i tio och vi skall checka ut från Nomads i Melbourne. För det behövs lakanen och lydias nyckel och min nycke.... Helvete. Var är nyckeln?!?!? Letar mig halv fördärvad och svär mig till en svart tunga innan sanningen uppenbaras. Nyckeln, den har jag kastat serru. I papperskorgen. Eheh. Efter lite rotande och en allvarlig sårad värdighet återfinns den. Kan checka ut tjugo över tio, och lyckades undvika "late check-out-fee".

Kostnad med tur: 0$
Kostnad om jag haft väldig otur; ca 30$ i nyckelkostnad och ca 30$ för sen utcheckning


4) Sarongen
Glömde min sarong på en offentlig toalett i Byron Bay. Misstaget upptäcks inte förrän ca tre dagar senare, då jag tvingas köpa en ny sarong i Sydney.

Kostnad med tur; 15$ för en billig sarong
Kostnad eftersom jag hade otur; 25$, för den enda sarongen som fanns på hela Bondi Beach.


5) Pengar
Glömde alla pengar och mitt kreditkort säkert undanstuvat på hostelet när vi skulle till Bondi Beach. Fick låna pengar av Lydia hela dagen.

Kostnad med tur; 0$
Kostnad om jag haft otur; obestämd summa, om Lydia fått för sig att ta ut ränta..


6) Kläder
Bytte om nere i ett av badrummen i Sydney.
Dagen efter kommer hostelägaren fram och säger att någon av mig eller Lydia glömt sina svarta shorts i badrummet där nere. Triumferande påstår jag att det är Lydia, jag hade kjol på mig! Haha! Lydia nekar. Då börjar hostelägaren beskriva något som lät väldigt likt min kjol... Och mycket riktigt. Där ligger kjolen, prydligt ihopvikt på badkarskanten. Suck.

Kostnad med tur; 0$
Kostnad om jag hade haft otur; 0$


7) Sovkläder
Klockan är Tidigt och jag skall skypa med mamma. Har precis gått upp och bytt om när mamma ringer, så fortfarande med mina sovkläder i handen går jag ner i uppehållsrummet och lägger kläderna brevid mig.

På kvällen upptäcker jag att någon stulit mina kläder.

Eller så ligger de kvar i uppehållsrummet....

Kostnad: 0$
Kostnad om jag haft otur; 0$


8) Minneskortet
Har fört över alla bilderna från kameran till en USB-minne, och skall morgonen efter till the Great Ocean Road. När jag knäppt 5-7 bilder upptäcker jag att de inte sparas. För minneskortet sitter inte i kameran utan kvar i datorn på Nomads äckelhostel.

Kostnad om jag haft tur: 0$ om kortet upphittats
Kostnad eftersom jag hade otur: 22$ för nytt minneskort


9) Nyckeln (once again...)
Glömmer nyckeln placerad ovanpå toalettlocket, men lyckas komma på det bara fem minuter senare och kan springa tillbaka och hitta den.

Kostnad med tur; 0$
Kostnad om jag haft otur; ca 30$


10) Hårspännesburken
Jag går in i badrummet och sätter upp håret.
Lydia går i badrummet och hittar alla mina hårspännen på handfatsbänken.

Kostnad: 0$



Slutsatser jag har dragit av dessa siffror;
- Melbourne triggar igång extra dåligt minne hos mig.
- Nycklar försvinner allt för lätt
- Lydia har ett enormt tålamod..
-... till skillnad från mig
- Min glömska kunde som mest ha kostat 4500kr..
-.. men då jag hade väldig tur väldigt många gånger kostade den drygt 500kr
- Den som får ta hand om mig när jag blir gammal och glömsk på riktigt får det INTE lätt

Min första ensamdag får en tråkig tumrullning av fem möjliga i betyg.

Vet ni hur få personer man har att prata med när man är ensam?
Väldigt väldigt få.

Men idag har jag trots allt;
- Kollat upp lite skojsiga utbildningar till hösten, och faktum är att jag eventuellt får användning för frasen "Trust me I'm an engineer". (Gör inte det)
-Strosat runt lite.
- Mycket, strosat runt mycket..
- Faktiskt runt hela Adelaide i tre timmar
- Helt ensam
- Läst en bok litegrann
- Ätit litegrann (väldigt lite. Se tidigare inlägg)
- Suttit
- Tittat
- Funderat
- Sovit
........

LYDIA KOM TILLBAKA!!!!!!!

Vi hade siktat in oss på en restaurang igår där vi skulle äta avskedsmiddag. De har jättegoda hamburgare, men vi hade sett att de hade chokladfondue som dessert... Och vi var väldigt, väldigt intresserade av den där chokladfonduen.

Fick stå i kö i 40 minuter för att ens få bord, och så här i efterhand vet jag inte om det var ett så klokt beslut.

Förs beställde vi in vitlöksbröd dränkta i cheddarost. Tror ärligt talat att varje bröd vägde tvåhundra gram alltså, det var ett berg av ost på. Hjärtinfarkt here we come.

Som huvudrätt; cheeseburgare med curly fries, extra avocado, extra guacamole, extra vitlöksdipp.

Som efterrätter; chokladfondue med jordgubbar, bananer, marshmallows. Rundade av med en brownie, med jordgubbar, grädde, glass och chokladsås.

Sköljde ner skräpet med två cola.

Alltså den matkoman vi uppnådde kan inte ha registrerats tidigare i mänsklighetens historia. Vi kunde inte gå. Inte skratta. Inte prata. Inte sitta. Inte stå. Det var som att vara i helvetet. Låg och kved i fyra timmar efteråt... Kunde inte somna förrän klockan tre inatt när det värsta gått över.

Såhär femton timmar senare har jag väldiga svårigheter med att svälja frukosten.


Känner mig smutsig.

Eftersom att det här med ett eget designat blogginlägg har fått stackars Lydia att ligga sömnlös om nätterna, så befriade jag henne från plågorna i utbyte mot att hon lovade att svara på några frågor istället. Sammanställde svaren här nedan. Följande svar är till hundra procent Lydias egna, och inga delar har under några omständigheter modifierats av författaren till detta inlägg. Aktiebolag Biggan AB tar inget ansvar för vad som sägs i denna intervju, och hänvisar ytterligare frågor till fröken Lydia Englund direkt om sådana uppstår.

Jag möter Lydia på det hostel där hon bott på den senaste veckan. Hon uppträder lugn och sansat, och det verkar inte som att denna C-kändisstatus som intervjun benämner henne med har stigit henne åt huvudet särskilt mycket. Hon svarar vänligt på mina frågor, även om blicken allt som oftast vandrar bort mot marskakorna och chipsen som står på ett bord.

Julia: - Så, hur känns det nu att åka hem efter sex veckor på vift i landet Down Under?
Lydia: - Tråkigt. Meckigt. Jobbigt att sitta på ett plan. Kommer sakna Biggan väldigt väldigt väldigt väldigt mycket. *intervjupersonen blir blank i ögonen*
Julia: -Lellelelledå... Okej enough cried; vad skulle du säga har varit det bästa med resan?
Lydia: - Alla människor vi lärt känna, och framförallt något oväntat de fem personligheter som Biggan visat sig bestå av. Man tror att man känner någon....
Julia: -Ha? Vad fan säger du? Vadå fem personligheter?
Lydia: - Eeeh ta det lugnt nu... Vi kom ju fram till att du består av fem delar; Den Hurtiga, Tjockisen, Spinkisen, Gammelmormor och Dagisbarnet... Vi kallar de för de fem musketörerna?
Julia (något förbittrad); - Jaha... Vem är den bästa då?
Lydia: - Du är ju underbar hela du... Men om jag måste välja.. Alltså måste måste verkligen, om någon mordhotar mig... Så måste jag definitivt säga Tjockisen alla dagar i veckan!!! (Kan nu se henne äta upp chipsen och kakorna med blicken samtidigt som hon söker medhåll från "Tjockisen". Not so much- det är Gammelmormor som styr just nu!)
Julia: - Vad är det värsta med dem då?
Lydia: - När de blir upprörda... Boy, do we have a fullskaligt inbördeskrig or do we have a fullskaligt inbördeskrig if you know wha...
Julia: -OKEJ DET RÄCKER.. Vilken är din favoritplats hittills?
Lydia: - Sydney! På grund av allt roligt folk. Och vår Nutellaburk. 750g ren kärlek, redo att avnjutas. Nä vet du vad, faktiskt BARA på grund av nutellan! *intervjupersonen kör en full utläggning om Nutellans alla fördelar, som är lite för lång och för sötsliskig för att ta med här, varför den blivit censurerad*

Fem snabba med Lydia;
Resans...
...konstigaste? ; Mrado, pannkakscafemanagern som tyckte att vi var de mest fantastiska tjejer han någonsin träffat och nu vill att vi skall flytta till Australien för att plugga, så han kan stötta oss. Nej tack Mrado vi klarar oss bra!
...pinsammaste? ; När vi var på Manly Beach. Först skulle jag fråga om mer sås till min fish'n chips men frågar istället efter mer sausage, alltså korv... När han i kassan inte fattade fick jag panik, blev stum och kunde bara peka på såsen med vitt uppspärrade ögon. Sedan när vi skulle gå, så skulle jag ta upp kameran från en stol, och tappade balansen. Ståendes helt stilla. Såg på Biggan och garvade, och började sedan säga "smidig som en..". Då brakade jag rätt in i en ihopvikbar skylt och fastnade med väskan. Kom verkligen inte loss, det var som att sitta i en rävsax. Biggan vek sig av skratt och var okapabel att prata och hjälpa till, så där stod jag och såg dum ut tills hon hade sansat sig. Folket omkring oss bara skrattade, och Biggan skrattade så mycket att vi nästan missade färjan hem. DET var pinsamt!
...jobbigaste? ; Bastunatten på Nomads i Melbourne där jag fick duscha med isvakskallt vatten mitt i natten för det var så varmt på rummet.
...roligaste? ;Allt Julia glömt överallt... (Kommer ett helt inlägg med det senare, thats how bad it is!)
..mest irriterande? ; Att mitt favoritband OneRepublic var i Sydney en dag efter att vi åkt därifrån. FML.

Julia: -Underbart Lydia, då börjar den här intervjun närma sig sitt slut! Hur mycket kommer du att sakna mig nu då?!
Lydia: - Jag kommer sakna dig så... Så.. Såååå... *intervjupersonen bryter ut i hysterisk fulgråt med tillhörande hulkningar, och vi tvingas ta en paus*

Julia:- Okej, vi glömmer det... Kommer Julia att klara sig utan dig?
Lydia: - Så länge hon kommer ihåg att ta med sig själv så skall det nog (nog) inte vara problem! Hon är så fantastiskt smart och världsvan ju.


Tack Lydia!!

En liten fråga bara;

Om man lägger in sju kritvita plagg i en tvättmaskin och ett av dem (bara ett!) blir vaniljsåsgult... Vad har man gjort för fel då?

Jag förstår det inte.

Varken husmorsmässigt eller kemiskt.


Det här är beviset på att jag aldrig kommer kunna bo ensam.

Godmorgon!

Idag är dessvärre Lyddes sista dag, och dessvärre upphöjt till två så måste vi tråka oss med att packa och tvätta. Eller jag måste tvätta.
Dassrosa är tydligen "såå 2002".

Det har nu kommit till den punkt där jag måste köpa nya kläder om jag skall ha på mig något som inte redan är använt och med all sannolikhet nedsmutsat.

Tråkig dag alltså.

Ikväll skall vi iallafall käka middag ute på restaurang för att fira att jag äntligen slipper.. Jag menar ha sorgemiddag för att 1/2 backpackare tyvärr måste hem:(

Vaknade upp med väldigt blandade känslor imorse. Den ena halvan av mig ville helst glömma alarmet och sova vidare, skippa den här dagen, men andra halvan av mig var klarvaken och ivrig att ge sig iväg.

Det var dags för ett fallskärmshopp.

Frukost förtärdes i liten mängd, då en oidentifierbar klump tog upp hela magen, och stoppade yoghurten halvvägs ner. Himlen var blå och vinden frånvarande- perfekta förhållanden.

Klockan 09:30 blev vi hämtade av Richard från Skydivethecoast, som körde oss ner till flygfältet i Goolwa, där vädret visserligen inte var lika strålande som i stan, men väl hoppbart. Vi var båda rätt dämpade i bilen, det kändes lite overkligt att vi snart skulle falla ut ur ett flygplan på flera kilometers höjd. Konstigt vore det väl annars!

Väl framme i Goolwa visade det sig att jag skulle hoppa med Richard, och Lydia med en instruktör som hette Mark. Kändes något oroväckande då Richard var en väldigt förvirrad människa, glömde saker till höger och vänster. Tänk om han glömmer säga något livsviktigt, typ knipsa inte loss några bindningar eller liknande, eller tänk om han glömmer att vika in fallskärmen ordentligt eller tänk om....

Vi fick skriva under ett papper som fungerade som vår dödsdom. Det pappret gjorde oss mer nervösa än något annat, då det avslutades med frasen : "WARNING; Parachuting is dangerous, and accidents can and do occur often with serious injury or death as a result".

Förlåtvasaruattdusasaru?! "Often"? Accidents occur "OFTEN"?! VAD INNBÄR "OFTEN"?!?!?

Herregud hur dum kan du vara som skriver på ett sånt här papper Julia, var allt som fladdrade runt i mitt huvud.
Ville helst stoppa in mig i bilen och åka hem igen.

Som introduktion fick vi se en film om skydiving, och därefter satte vi på oss selen och fick den justerade så den satt som berget. För att undvika förvirring uppe i planet så fick man öva på tre olika positioner, hängandes från kedjor i taket; uthoppet, hur man ligger i luften och landningen.

Sedan var det dags.

Går ut till startbanan och ser det minsta lilla planet man kan tänka sig, och där skulle fem personer med fallskärmar och en pilot på något vänster klämmas in. Har de lönndörrar i flygplan, undrade jag när jag klämde mig in i det minimala utrymmet. Hur fan skall jag någonsin komma härifrån ut på fotstödet när vi ska hoppa? Eller ramlar man måhända helt sonika ut som man sitter kanske?

Resan upp till 10'000 ft ( ca 3000m) tog ungefär 20 minuter, och jag kände mig konstigt nog väldigt lugn, om än något frånvarande, hela vägen upp. Det var när piloten deklarerade "two minutes", som jag fattade att det verkligen hände.

Richard spände fast mig i fyra krokar, och jag satte på mig mina glasögon innan vi krånglade oss ut till fotstöden. Vinden riktigt grabbade tag i fötterna och ville helst dra ut en ur planet på stört, så det var något av en fight i sig.

Vände mig om mot Lydia och var så glad att jag hoppade först- hade inte velat se min kompis försvinna som en projektil mot marken tre kilometer nedanför och veta att jag stod på tur!

Jag trodde att jag skulle vara helt vettskrämd, att varenda nerv i kroppen skulle skrika åt mig att detta var fel, onaturligt. Att alla instinkter skulle säga hur fel det är att kasta sig ut från ett plan. Men det kändes faktiskt helt okej, även om det såklart pirrade lite i magen. Men tanken på att hoppa var värre än att faktiskt göra det.

Och så hoppade vi.

Den känslan.
Vinden som piskade mot ansiktet i 240km/h.
Marken som kommer störtande emot dig (eller snarare tvärtom).
Molnen som försvinner på ett ögonblick när du passerar dem.
Den vackra kustlinjen som utsikt.
Adrenalinkicken!

Det var helt sjukt.

Alldeles för snart kom rycket som betydde att fallskärmen vecklats ut, och allt blev helt tyst och stilla. Därefter följde ca fem minuters flygande där jag fick styra fallskärmen, väldigt roligt måste jag säga, och sedan en komplikationsfri landning med Lydia strax bakom mig.

Benen darrade av allt adrenalin och hjärtat bultade.

Det här vill jag göra igen!!

Om vi har varit brända innan så är det ingenting mot vad vi är nu.

Lydia somnade på stranden i Glenelg idag och fick australienisk lasersol fokuserad på baklår och rygg i två timmars tid. Hon ligger och sover på sidan inatt, vilket väl säger allt.
Jag råkade inte lika illa ut men det är inte utan lite svidande ländrygg jag sover vill jag lova.

Tre personer har påpekat vår nya hudfärg idag, och det är tre för mycket.

Första personen var en jäkligt mystisk finsk-svensk-australiensisk tant på spårvagnen, som påstod att Lydia inte förstod sig på solen och tyckte att det var nödvändigt att påpeka att man behöver solskyddsfaktor. Och så gick vi vidare, en kunskap rikare i livet. Tack för det tanten!
Tant nummer två närmade sig i den lokala mataffären Coles, där hon sade att vi skulle vara försiktiga om vår vackra hy. Det var ju rätt gulligt sagt på riktigt.

Tredje personen var vår rumskompis som sarkastiskt påpekar att "You look..brown.." Till mig. Ja men tack JAG FATTAR GREJEN OKEJ skrek jag inte men det var inte ens nära nej men jag hade bra gärna velat.

Låt mig va.

Har inte skrivit så mycket om Australien som land kom jag på, utan jag fyller bloggen med meningslöst tjafs om små incidenter. My apologies.

Allt jag har hört om Australien har visat sig stämma. Naturen är helt otrolig, även om det är bra mycket mer regnskog än vad jag kanske trodde från början. Kängurur och wallabies hoppar längs vägarna så fort man tagit sig utanför stan, och surfarna svärmar på vågorna. Det australiensiska folket tillhör bland de mest hjälpsamma och vänliga jag stött på. Det räcker att man stannar upp ett par sekunder på stan och ser rådvill ut så har minst en person frågat om man behöver hjälp.

Det finns dessutom en uppsjö av saker att göra, jag hade kunnat bo här i åratal utan att göra allt man vill.

Men. Det finns alltid ett men.
Det är otroligt dyrt.
Jag förstår mer och mer varför det är så populärt att ordna "Work and Holiday"-visum, för pengarna rullar iväg med en häpnadsväckande hastighet. På bloggen må jag skriva om budgetfusk och det ena och det andra, men sanningen är ändå att vi försöker leva sparsamt, så ta bloggen med en nypa salt eller tre;)

Priserna är typ som i Sverige, så att vara här i sex veckor kan jämställas med att ta ledigt hemma i sex veckor och betala 6000 i hyra/månad och dessutom resan runt med tågbiljetter och se sevärdheter och uppleva kulturen. Det är väldigt dyrt med andra ord.

En lunch ute kostar 70-90kr, en hostelnatt ligger på 200-250kr, utflykter pendlar mellan 1000-1500kr, spårvagnsbiljett kostar 50-60kr tur och retur och så vidare.

Men det enda jag har att säga är att det är värt varenda krona tre gånger om, för det är ett fantastiskt land och jag ångrar inte för en sekund att det var hit vi åkte!:) (även om fika och bio vid hemkomst blir ett minne blott)

Såå enough med seriöst snack, gusålarvigt. Nästa inlägg är det back to normal!

Sitter i skrivande stund på väg hem från en händelserik dag på Kangaroo Island, något jag snart skriver mer om, men först måste jag ställa en retorisk fråga.

Vad är det för socialt fel på somliga människor?

Jag baserar min undran huvudsakligen på två individer, där den ena är jag själv, och den andra är den inte så väldigt förtjusande Mannen Till Höger om mig.

Mig är det något gravt fel på då jag nyss skulle ta ner min väska från hatthyllan och istället tappar hela lasten i huvudet på en kvinna som sitter tvärsöver gången, varpå hon tar sig för huvudet och jag stapplar fram "Im so, so sorry, are you okey?". Därefter vänder jag mig till Lydia och asgarvar, av skam naturligtvis. (Julia; det finns sociala sammanhang där man måste kunna BEHÄRSKA SIG, och denna var en av dem. )Klantskalle klantskalle klantskalle.

Mannen Till Höger är ett mysterium i sig. Här sitter en hel busslast trötta turister vid halv tio tiden på kvällen efter fjorton timmars intensivt turistande och försöker sova, och precis då av alla tidpunkter, så anser Mannen Till Höger det vara hög tid för att lyssna på klassisk musik. Högt. Utan hörlurar. Jag börjar tro att jag är med i en inspelning av dolda kameran. Visa er nu, tack.


*andas*

Kangaroo Island var det ja. Har spenderat dagen här, och sett väldigt massa skojjiga grejor. Vi har promenerat med Australiensiska Sjölejon på stranden, sett NewZealand Fur Seals, kollat på stenformationer som måste vara utkarvade av utomjordingar, sett kängurus, koalor, wallabies och coolast av allt; ett myrsvin, eller echidna som det heter på engelska.

Guiden satt som bäst och berättade om echidnan och sade att man sällan ser någon för de är väldigt skygga och ser man dem så är de när de kubbar fram över vägen. Tre minuter senare ser vi en echidna, grävandes i godan ro mitt på ett fält, och inte brydde hen sig det minsta om vår närvaro.

Det var där jag förlorade förtroendet för den guiden.

En echidna ser lite ut som en blandning av en igelkott och ett piggsvin; rätt liten med långa vassa piggar på hela ryggen. De har en nos som den hos en myrslok, och bökar i jorden som en liten gris. Så. Himla. Gullig!

Den hade räckt för att göra dagen för en biologitönt som jag, men dessutom var det alltså massa andra djur och naturliga skönheter.

Vilken dag.

Nu somnar jag snart här, och Mannen Till Höger har precis insett att trettio personer snart spetsar honom på högafflar om han inte slutar spela sitt satans plinkplonk.
Tack gode gud.

Herregud, jag är inte designad för ett uppvaknande innan klockan nio.
Klockan fem gick vi upp idag.
Fem.
Klockan fem.
.........

Sitter i någon sorts dvala och försöker lista ut hur det nu är man använder de där metallgrejerna med piggar på och den där grejen med en fördjupning i. De ska förse mig med mat på något vänster, men hur kan bara en normalt IQbegåvad förstå.

Lydia sitter mitt emot och grimaserar åt sin apelsinjuice. Vi använder frekvent uttrycket "Nej, de, det här var INTE dijon!" Efter vår käre vän och medmänniska Snål-Ove Sundberg, och det verkar pricka in smaken ganska exakt i nuläget.

Nej.

Time to solve this metall-mystery and get som nutrition.
*håller upp dem i luften och ser dum ut*

När vi gick hem från dagens strapatser så visade termometern på 37 grader, vilket kanske kan ge er en vink om hur ugnsbakad man kände sig vid lunchtid.

Som de intelligensbefriade amöbor vi verka vara, så trotsade vi alla instinkter att stänga in oss i frysen, och gick istället och fixade allt jobbigt.

Allt jobbigt innebär boka utflykt, kolla upp grejer, fixa en satans vaccination som jag försökt ordna i tre veckor och släpa hem matvaror från affären. Lydia bar tolv liter vatten. Det är lite jobbigt nu för hennes armmuskler svällde så mycket att t-shirtarna är för små, så hon kan bara ha på sig sin blåa poncho. I-landsproblem antar jag.

Nu lever vi verkligen på övertid för bussen hämtar oss obarmhärtigt vid klockan se imorgon.

Även; när jag beskrev mitt linne som korallrött förstod inte Lydia vad jag menade, men när jag sade dassrosa så fattade hon direkt. Är det tid att tvätta då tror ni?
Svar; NEJ! Det klarar sig ett par veckor till. Minst.

#Attlevasomenbackpackeräringendanspårosor

Efter att ha legat på stranden i Glenelg hela dagen, är både jag och Lydde rätt så well done. Min solbränna har gjort mig grisrosa överallt förutom runt munnen i två linjer. Jag ser ut som Jokern. Lyddes solbränna har mer fläckvis valt att anfalla, och liknelsen med en mild flugsvamp är slående.

Hur som helst så var vi rätt trötta efter solen och vårt kulinariska mästerverk, så vi tänkte ta oss en promenad.

Vi hann tre gator norrut.

Sen köpte vi kakor och choklad och peoplewatchade från en bänk.

Det hörrni, det är livet på en pinne!


// The Joker and The FloogSwaamp

Adelaides finaste strand heter något som får mig att misstänka att han/hon som namngett stället i hemlighet var en tysk inackorderad göteborgare.

Stranden heter GlennÄlg.

Har ni hört något så fånigt?

Ja det stavas ju naturligtvis inte med Ä, utan Glenelg, men det är mindre viktigt.

Faktum är att de flesta namnen här nere är himla märkliga. Vad sägs om "Town of 1770"? Eller Woolloomoolloo? Eller geelong? Wollonggong? Mullumbimby? Coolangatta? Wonglepong? Toms Ugly?

Alltså om inte detta är resultatet av ett trasigt tangentbord och en flaska rom så vet jag inte riktigt vad jag ska tro om det aboriginska språket.

Nu sitter Lydia och gör konstiga grymtande läten och slår ut med armarna samtidigt som hon ser självmordsbenägen ut.

Det fanns ingen instruktionsbok när jag signade upp för den här resan, så jag skulle uppskatta en hjälpande hand.

Jonathan?
Stefan?
Susanne?
Scotland Yard?

Idag har jag och Lydia gått till historieböckerna.
Nu hör jag hur det riktigt knakar i era kontorsstolar där hemma av nyfikenhet, så bara för att jag är en sån vänlig och väldigt barmhärtig människa, så skall jag befria er från ert fängslade tillstånd.

Vi haaaaar...
*trumvirvel*
*fanfarer*
*rocksolo*
*levande orkester*
*Carl Einar Häckner*
*trumvirvel*

.... Lagat middag som innehåller FEM olika ingredrienser!!!!!!


Är ni inte förstummade av häpnad?

Tillåt mig förklara hur vår matsituation sett ut fram tills nu. Vi har strikt följt en eget påhittad regel som kallade "1-ingredientsregeln". I korta ordalag går denna ut på att varje huvuddel av middagen max får bestå av en ingrediens.
Vi äter till exempel pasta och tonfisk (1 +1 ingrediens)
Pasta och köttbullar (1+1ingrediens)
Fiskpinnar och pasta (1+1 ingrediens)
Ja men ni fattar grejen?

Det har liksom blivit mer regel än undantag, och vi är alltid, utan undantag, de individer på varje hostel som tillagar de simplaste måltiderna. Folk står med redningar, grytor och annat krafs och där står vi med vår regel och vår pasta. Det tar emot att lägga i salt i pastavattnet, så illa är det.

Men idag.

Idag stekte vi riktigt (alltså äkta) KÖTT (!!!) i olja, vitlök och kryddor (och lite korvrester för vi orkade inte diska stekpannan), och åt det med TVÅ OLIKA SÅSER och STEKTA GRÖNSAKER!!!

Herregud, kan ni tänka er?
Vi är helt utmattade nu.

Så, ni som vill skicka donationer eller beröm till oss kan skicka det till Adelaide Backpackers Inn på Carrington Street. Jag heter Julia Johansson. Och den andra muppen heter något på L men jag var huvudansvarig för köttet så skicka ni till mig!

Tackaaaarrrr

Godkväll!

Vi har lyxen att ha wifi på rummen på det här hostelet, ett wifi som dessutom fungerar rätt bra (peppar peppar), så här ligger jag nu och skall snart sova. Utan Lydia brevid mig.

Ja ni läste rätt.
Imorse när vi checkade in på hostelet så bar vi upp våra grejer till vårt 8-dorm, och allt var frid och fröjd.
När vi återvände från vår stadscheck av Adeleide några timmar senare, så har de helt resolut lyft av en toppsäng på en av våningsängarna, och gissa vems det var? Det var Lydias.

Så där stod vi, ganska rejält rådvilla och undrade om det var så här de brukade göra med gästerna då och då, som en skattjakt typ. Sen när vi inte hittade något skattkarta på rummet så tänkte vi att något kanske är fel, så vi gick ner till receptionen.

De sade att Lydias säng var trasig men att den skulle ordnas imorgon. Under tiden skulle hon få sova i ett singelrum på hostelet tvärsöver gatan (samma ägare).

Så nu sitter Lydia där.
Ensam i ett minirum där de klämt in en säng, en stor garderob med tre lådor, en stort kontorsskrivbord (om någon får för sig att författade kommande nobelprisvinnande bok i litteratur på semestern) och en byrå med tre lådor. Kan en människa ens ha så mycket packning?

Rummet har inte heller någon taklampa.
Det har däremot en liten lampa fastklämd på sänggaveln. Ingen AC finns det heller, och vi har haft 34 grader under dagen.

Godnatt Lydia, sov så goott!

Gud förresten vad kallt vi har det här borta i rum F, ACn kyler så förfärligt. Bäst jag kryper ner i sovsäcken!

Nu kommer det inlägg efter inlägg här men vi har inte haft internet på ett tag så jag har skrivit vid sidan av, och fyller nu på förrådet av inlägg här.

Häromdagen var vi på en utflykt till The Great Ocean Road, en av de mest välkända sevärdheterna här i södra Australien. Det är precis som det låter en väg som löper längs havet från Melbourne och sydost över, med fantastiska vyer längs vägen.

Vi hade två val när vi bokade trippen, en utflykt som var "more for backpackers" som informationstjejen sade och tittade dömande på oss, och kostade 99 dollar. Sen fanns det då alternativ två för 130 dollar som var för de mer lyxiga resenärerna, som hon uttryckte sig.

Vi var tvungna att ta alternativ nummer två. Om vi gått på ett riktigt säljarknep eller om vi lyckades skämma ut en fördomsfull brud vet vi inte, men hur som helst var dagen fantastisk.

Vi hämtades upp av Gary, en typisk guide som lärde sig alla namn innan man hunnit kliva på bussen. Vi var oförskämt trötta, och det var först när Gary uttryckte sin avsky mot alla cyklister genom att kalla dem för "Mobile Speedbumps", som jag förstod att det här kan nog bli en rolig dag!

Vid första stoppet stannade vi och drack te och åt kex. Pålägget som bjöds på heter Vegemite, ett fullkomligt avskyvärt äckligt bredbart pålägg gjort av jästextrakt. Uääw, ryser vid tanken.

När första bilden skall tas upptäcks att jag glömt minneskortet till systemkameran. Underbart. De enda man inte får glömma. Dagen innan hade vi laddat över alla kamerabilder till USB-minnen och sedan glömt kortet i datorn (det går nu inte att finna).

Som tur är kunde jag göra ett riktigt dunderklipp genom att köpa ett 8GB-minneskort för ca 150 svenska! Detta innebär ca tretusen bilder, yippikayay!

Dagen förflöt på och vi såg vilda koalor, underbart vackra vyer och gjorda nya bekantskaper. Våra nya bundisar heter Pam och Richard, ett pensionerat par från England som var väldigt trevliga. Det var ju då svårt att få vänner i vår egen ålder eftersom vi valde lyxresan...dit inga backpackers når.

Hade gärna visat bilder men det går som sagt inte att ladda upp på bloggen, tro inte att jag inte försöker!


Massa kramar från Adelaide (ja här är vi nu)

Lydia och jag har myntat en del nya uttryck under vår kustluff, och ett av dem mest frekvent använda är "budgeta".

Det är inte, som man lätt tror, att lägga bud på en get, inte alls faktiskt.

"Budgeta"; verb, att sammanställa ekonomiska in- och utgifter och planera efter det.

Uttryck nummer två är "budgetfusk". Det är ett inte så frekvent uttalat ord, men desto vanligare att det inträffar.

Och detta är inte att fuska när man lägger bud på geten, som man lätt tror, inte alls faktiskt.

"Budgetfusk"; att skita i det man kom fram till när man budgetade och ljuga sig till en bekvämare sanning

Budgeta och budgetfusk går av naturen hand i hand har vi upptäckt. Tja det är ju inte direkt vårt fel hur naturen är funtad, men ett praktexempel och bevis på sagda fenomen kommer här i kort form. Detta inträffade för ett par dagar sedan.


En vanlig dag;
Lydia och Julia har placerat sig i en grönskande park i centrala Melbourne med penna och papper. De skriver upp kommande utgifter (mat, boende, utflykter och övrigt)
Summan av kardemumman blir att pengarna räcker (även om det blir med minsta möjliga mariginal för undertecknad), men att sällskapet måste laga mat själva och inte äta ute, och matkassan per dag uppgår i ca hundra kronor, något man lätt överlever på om man inte har för höga krav. Eftersom dagens lunch hade förtärts på ett pannkakscafe för ganska exakt hundra kronor, skulle kvällens middag alltså tillagas på hostelet.

Eftermiddagen kryper mot sitt slut, och de båda tjejerna drar sig hemåt. På vägen diskuteras vad middagen skulle kunna bestå av. Pasta och köttbullar? Pasta och tonfisk? Pasta och ...pasta? Kan man laga mat utan pasta? Hah. Nej.
Stämningen blir lite tryckt och de blir tysta en stund, tills Julia sneglar på Lydia.

-Tänker du samma som jag B1?
- Jag tror det B2!
- DET ÄR FUSKARTAJM!!!

De vrider och vränder på lagboken, försöker krångla sig ur en kväll i köket, när Julia upptäcker ett väldigt listigt kryphål;
" JAG HAR DET! Du vet alltså vi skrev ju vår budget efter lunchen vilket innebär att dagens lunchkostnad inte ingår i budgeten och då har vi hundra kronor kvar att äta för idag och dessutom skall vi på utflykt imorgon och där ingår både lunch och middag så då tjänar vi 100kr så då har vi 200kr till middag idag och glöm för guds skull inte att vi skall äta fralla för fyra kronor till middag på lördag där vi redan köpt pålägg så det räknas inte heller in i budgeten så vi är helt och håller på sjukt tjock is herregud varför står du kvar här kvinna LETS GO TO HOTELL HILTON AND EAT OXFILE!!!"


And that's, mina vänner, är hur man slingrar sig ur en ekonomisk knipa.

Med vänliga hälsningar,
The SuperSneaky BudgetFuskers

Tack så väldigt mycket för de positiva tankar jag fått höra om bloggen, det gör mig verkligen jätteglad!

Faktum är att jag liksom sväller litegrann av stolthet och glädje (nu lät jag som en förälder) för varje ord. Det har gått så långt att jag nu svällt till den grad att jag inte längre kan knäppa mina shorts. Det skulle eventuellt, kanske, möjligtvis kunna ha att göra med att jag ökat mitt sockerintag med ca 240% sen min ankomst hit, men jag tror nog mest på min stolthetsteori. Den ligger så gött i munnen.

Så om ni alla skulle kunna fortsätta skriva beröm, så att jag till hundra procent kan utesluta alla andra teorier än stolthetsteorin, så skulle det vara himla sjysst. Jag och mina shorts skulle båda få energiboost.

Bra, då väntar jag på det.

För att inte min inkorg skall crAscha pga den enorma mängden mail jag antar komma skall, så kan ni ju antingen skriva på fejjan eller skicka sms. Brevduvor funkar också bra, mamma du har ju alltid sagt att det är för lite fåglar på vår altan! (Om inte annat har jag hört att duva blir en utmärkt söndagsstek! Glöm inte frysa in lunchlåda till mig)

Mmmmmhmm sätt igång folks!!

Nu hörrni, nu har vi varit ute på äventyr!

Häromdagen när vi bokade biljetter till the Great Ocean Road, så kollade vi även upp vad det skulle kosta att göra en arrangerad utflykt ut till en ö som heter Phillip Island. Det skulle kosta ca 800kr vilket vi inte var så jättesugna på att betala, så vi beslöt att pussla ihop vår egen utflykt.

Vilket jäkla genidrag!

Klockan ringde 05;00 på morgonen, och jag undrade i all min nyvakenhet vem fan som satt igång brandlarmet mitt i natten. En god start med andra ord.
Vi kämpade oss upp på något magiskt vis, och begav oss mot äventyret, på en buss. På vår "mellanlandning" i Koo Wee Rap (man får gärna skratta åt namnet), höll resan på att ta en väldigt tråkig vändning när jag var obehagligt nära att bli ifrånkörd av bussen under ett toalettbesök. (Note to self; gå bara på toa i absoluta nödsituationer. Om ens då.)

Väl framme i den lilla staden Cowes på Phillip Island, så hyrde vi cyklar. Det är sträng lag på att ha hjälm i Australien, så iförda dessa , av en modeblind och synblind designade, vita äggskalshjälmar med skärm så gav vi oss ut i vildmarken (läs; på de asfalterade vägarna).

Phillip Island är ingen jättestor ö, bara ca tre mil från hörn till hörn, och dit vi skulle var det ca 15km. Det kanske inte låter så långt, men för er hurtiga träningsnarkomaner där hemma kan jag även upplysa er om att det var lika varmt som på solen och ungefär lika skuggigt, så det kändes som om vi skulle cykla tills vi pensionerades ungefär.

Men det var värt mödan en miljon gånger om, för vet ni vad det var vi skulle cykla till?

En chokladfabrik.
En CHOKLADFABRIK!!!

För er som känner mig vet ni att om jag fick välja ett livsmedel att leva på i resten av mitt liv, så skulle jag valt choklad. Därför koras äventyrsdagen på Phillip Island till den bästa dagen i mitt liv!

Chokladfabriken innehöll dels en utställning med chokladens historia (intressantranking: 2/5 chokladharar), dels en avdelning där de byggt upp olika skulpturer och byar i choklad (intressantranking: 3,5/5 chokladharar, och dels en avdelning där man genom olika spel och roliga uppdrag kunde spela sig till riktig, ätbar choklad! (Intressantranking: 7/5 chokladharar)

Vid ett ställe kunde man tillverka egen choklad för två dollar, och då välja ingredienser helt själv. Mitt beslut att inte göra det måste ha tagits under en tillfällig narkos, för ÅÅÅÅÅH VAD DUM JAG ÄR.

Två väldigt, väldigt, väldigt mätta och ännu mer nöjda tjejer cyklade därifrån och tog en detour till en halv-öde strand. Himla vackert. Ingenting låg mellan oss och Antarktis och jag kunde nästan höra isbjörnarna ropa mitt namn.

HA! Gick du på den lätta?! Isbjörnar bor faktiskt inte på Antarktis utan på Arktis, om du inte visste det. Dessutom kan de faktiskt inte prata.

Vägen tillbaka var lika njutbar som en obedövad blindtarmaoperation utförd av en parkinsonsjuk doktor med en trubbig glasbit, och väl framme var vi gött möra i benen.


Sammanfattningsvis får Phillip Island och Vårt Äventyr fem av fem toasters. Kanonkul!

Godmorgon!

Svenska TuristSällskapet har nu avancerat ned längs kusten, och GPS:en visar att vi nu befinner oss i Melbourne. Om vi nu hade haft en GPS.

Gårdagen bjöd på en del roliga incidenter men framförallt vackra vyer. Vi var på utflykt i The Blue Mountains, ett bergområde väster om Sydney som upptar hela 10000 kvadratkilometer. Vi kollade in utkiksplatser, tittade på vattenfall, lärde oss lite om aboriginer och såg The Three Sisters, stenformationer som verkligen är jättefina.

En liten hajk hanns även med, något vi förresten börjar bli ruskigt skillade på. Man hade två val;
1) Promenera ner för 500 livsfarligt branta trappsteg, titta på en Lookout och promenera upp igen.
2) Promenera ner för 500 livsfarligt branta trappsteg, titta på en lookout, fortsätt ner i 30 minuter genom rå regnskog, och ta en hiss upp för 11 dollar.
Alla de andra turisterna orkade inte hajka ner i trettio minuter, det var bara jag och Lydia som orkade. (OBS, läs; alla andra turister orkade gå upp för trapporna igen men det orkade inte jag och Lydia, så vi åkte hiss)

På vägen ner stannades vi av en väldigt korpulent, för att inte säga tjock, japansk pojke. Han är en riktig stereotyp, med en engelsk ordbok i ena handen och en digitalkamera i andra. När han får syn på oss så ställer han sig med ordboken som en präst håller en bibel, och predikar fram på mycket knackig engelska;
-"Can. Yo. Take. My. Pischtorr?"
Jag och Lydia tittar lite frågande på varandra, och efter att han upprepat frasen (men framförallt efter att vi gnuggat våra grå i någon minut), så inser vi att han inte vill att vi skall ta hans "Pischtorr", utan att vi skall "Take a picture", alltså ett foto.

Inte nog med det. Vi skall inte ta en bild på honom, vi skall ta en bild på oss OCH honom. När han inte hittar någon potentiell kameraman som kan föreviga detta stora ögonblick i sitt liv, så får han panik och liksom trampar på stället i en halvminut, som en fängslad häst. Vi fick lösa det hela genom att dela upp oss i två omgångar. Konfliktlösning när den är som bäst, och framförallt som mest nödvändig...

När korten är tagna skall jag och Lydia ta en kort på oss själva ut över den vackra dalen, och i tron om att pojken nu är nöjd börjar vi göra detta. När vi står där med mobilen och tar kort ser vi hur ögonvrån hur pojkvaskern smygfotar bara oss.

Som körsbäret på gräddglassen så avslutas vårt möte med att han frågar Lydia "Where You Gromm?". Lydia ser ut som ett levande frågetecken, och jag tackar gud, jungfru Maria och min lyckliga stjärna att han inte står vänd mot mig, för jag fattar nada. Vi funderar för glatta livet på vad han kan mena, och han upprepar, lite mer aggressivt "Where You gromm?!?". Inte nog med att uttalet verkligen kan diskuteras, han säger detta med en japansk dialekt utan like, så allting flyter ihop till "whereyougromm?".

Efter mycket svett förstår vi att han vill veta var vi kommer ifrån, varpå vi svarar Sweden och sedan kutar in i regnskogen så fort att han inte hinner vagga efter.

Vilken dag!

Svor idag på att vi skulle gå upp vid åtta och vaknade kvart över nio, så allt är i sin ordning.

Nej, allt är INTE i sin ordning.

Vi är på väg till Manly Beach, dit man måste ta färja. Ni vet tungvrickaren "Sju sjösjuka sjömän på skeppet Shanghai"?
Kan ni föreställa er stanken på skeppet Shanghai?

Då kan ni multiplicera er föreställda stank med 25, så får ni den fullkomligt underbara odör som omger oss för tillfället.

Det här kan bli intressant.

Idag hålls en av Sydneys största festivaler, kallad Mardi Gras.

Det är en festival som på många sätt liknar Pridefestivalen, och går falt utanför vårt hostel.

Jag och Lydia skall gå.
Klä ut oss.
Har köpt kostym för flera hundra dollar.
Skall sminka lydia till en transvestit.

Nej det ska vi inte.

Nej.
Jag orkar inte skriva nu, det var jobbigare än vad jag trodde. Måste röra fingrarna och så. Ligger i matkoma efter goood Pad Thai, så det är på tok för ansträngande.

Tråkigt inlägg.
Tjapåer

Godnatt på er

En snabb hälsning.
Vi har inte gjort ett smack på hela dagen men så fick vi för oss att gå ut. Bästa beslutet idag. Hade så roligt!

Achievements unlocked;

- Varit övertygad om att två killar hette Sam och Hollie Goldsmith fast de hette Oliver och Sebastian
- Trodde senare att han hette Sam Disabled Smith då han brutit foten
- Lurade i en annan person att "Sam" brottats med en haj och fått foten avbruten...
- varpå denna satte på sig sitt "Niggaface"... Hans ord, ej våra
- Brottat mig in på hostelets wifi
- Övertalat Lydia att sova tills vi vaknar imorgon


Sweeeeet!