Vilken härlig dag!
Sol och vindstilla och ganska så varmt, hela dagen!

Dagen till ära var jag ledig, och har uträttat en del ärenden.
Det bästa ärendet var att jag köpte böcker till resan.
Jag är en riktig bokslukare, och planerar att snabbt sluka dessa böcker också, så snart jag satt mig på planet!

Det blev Djingis Khan- serien av Conn Iggulden. Om den är hälften så bra som hans serie om Julius Caesar, kan jag skatta mig lycklig!

Idag har dessutom en semester till Marbella blivit bokad, tillsammans med fyra goa tjejer.
Ska bli riktigt trevlig :)

Nu blir det korallplugg!

Japp, naturligtvis var det jag som klantat till det och inte KLM.

När man får panik fungerar inte hjärnan som den ska upptäckte jag. Man ser liksom inte annat än exakt det som står på skärmen. Om jag tja, till exempel hade vidtagit den drastiska åtgärden att scrolla ner liiiiite till så hade jag sett att ETT av planen var ändrade.

Tjugo minuter.

Inte tio timmar.

Inte ens KLM kan alltså trolla fram tid.
Lite besviken måste jag erkänna att jag blev.

Det här var precis det jag inte ville mötas av när jag loggar in för att skriva ut min flygbiljett till Cancún.


Ändrad avresetid. Hade väl varit okej ifall;
1. Det rörde sig om en eller ett par timmar. Inte tio.
2. Tiderna över huvud taget klaffade med varandra!

Som det ser ut nu ska jag alltså hinna från Göteborg till Cancún på 11 timmar.
Varför har jag svårt att se det framför mig?

Jämfört med mina tidigare avgångs och ankomsttider är det mycket suspekt.
Jag åker tio timmar senare från Sverige jämfört med hur det såg ut innan, men kommer fram bara en kvart senare.
Totalt sett hade jag "marktid" på ca 5 timmar.

Här har vi alltså 5 timmar som KLM på något vis tänkte trolla fram ur tomma intet.
Jag är mucho intresserad över hur de har tänkt gå till väga!


To be continued...

Startar upp lördagen precis som lördagar ska startas upp.
Vaknar, och sen? Ingenting.
Lyx!

Behöver jag förklara hur lite jag känner för att masa mig in till stan och köpa dykgrejer nu eller?
Skulle helst vilja begrava mig i soffan och plöja igenom samtliga säsonger av Vänner, och småpacka lite vid sidan om.

Istället verkar stan, innebandymatch och eventuellt utgång stå på agendan. Det sistnämnade är väldigt lågprioriterat och kommer nog att suddas ut. Men man vet aldrig.

Gårdagen bjöd på vänner, en ilsken runda på stan (utan större framgångar) och en sms-konversation konstigare än någon världen skådat tidigare. Good times.

Välkomnar även en liten Estelle till världen!
Fint namn tycker jag, trots att många nog ramaskriar.

Precis utanför mitt jobb ligger Systembolaget.
Systembolaget öppnar klockan 10:00, vilket råkar vara precis samma tid som jag börjar på morgonen.

Utanför systembolaget har Gamlestadens alla alkoholister sitt lilla näste, där de samlas och samtalar om litteratur, meningen med livet, kvantfysik och annat intellektuellt. Kan även tilläggas att de har en favoritbänk där de brukar hänga. Parkeringsplatsen vid den bänken är alltid tom, utan undantag, fram tills dess att jag sladdar in på parkeringen i grevens tid, snor Fylleplatsen och kutar in på kontoret. Samtidigt som jag ber till gud att det inte ska utbryta slagsmål på bänken just idag, så att bilen är hel när jag kommer tillbaka.

När jag kommer på morgonen så är jag alltid stressad, ett resultat av att jag aldrig kan gå hemifrån i tid.
Jag har nu tack vare systembolaget utvecklat en metod som besparar mig mödan att dra upp mobilen och kolla klockan; istället kollar jag befolkningstätheten utanför systemets portar.

Minuterna före och efter öppning ser ut så här:

09:50:   Parkeringen är full med bilar (förutom Fylleplatsen). Portarna utanför systemet är orörda, och inte en människa kan tro att det smäller om tio minuter

09:51   ---||---
09:52   ---||---
09:53   ---||---
09:54   ---||---
09:55   Morgonens första kund släntrar (raglar) fram till papperskorgen utanför Systemet. Han (alltid samma      gubbe) tömmer systempåsen från gårdagens kadaver, det vill säga skyfflar ut en skörd av tomma ölburkar.

09:56   Gubben får sällskap av två andra fräschingar. De trampar otåligt omkring och tjötar med varandra, i väntan på att himmelriket slår upp sina dörrar.

09:57   Befolkningstätheten ökar snabbt. Om den hade ökat exponentiellt hade jag uppskattat jordens undergång till att ske om ett par veckor, due to överbefolkning. Det strömmar dit folk.

09:58   Hela A-laget har samlats och diskuterar taktik för att effektivast kunna inhandla sina måsten. En något malplacerad kostymnisse sneglar nervöst åt A-lagets håll, och svär tyst över det faktum att han måste inhandla drycker till kvällens sittning.

09:59   VA!? Är det biljettsläpp till Bruce Springsteen!? Är du säker? Eller vänta....nähä. Bara systemet som öppnar om 60, 59, 58....
Kostymnissen svettas ymnigt och får sällskap av vardagsfolk som ihärdigt stirrar ner i sina iPhones som om de förväntade sig att Gud Fader själv skulle kliva upp ur skärmen vilket ögonblick som helst.

10:00 SVOOSCH! BRAKKRASCHPANGBOM...
Starten har gått, hjorden är iväg!

10:00:05 Lika tomt som innan.

10:02 Dagens första kund lunkar förnöjt ut genom dörrarna, samtidigt som det hörs "pschh" till höger och vänster. Kall öl hälls ner genom torra strupar, och i fjärran syns baksidan av kostymnissens utstyrsel, när han med en skrämd blick skyndar in på SKF efter vad han just bevittnat. En ren slakt av systemets utbud.



Beroende på antal människor och rörelse kring dörrarna kan jag alltså avgöra hur mycket jag måste skynda mig för att hinna i tid. Mycket effektivt faktiskt, och framförallt intressant att följa händelseförloppen från början till slut!

Så ser mina mysiga morgonrutiner ut!
Du och jag Alfred A-lagarn. Du och jag.

Sjukt irriterande att inlägget under mig ser helt efterblivet ut och inte har några styckeindelningar.

Det börjar dra ihop sig lite inför min resa nu.
Det är med andra ord två veckor kvar och hur långt har jag kommit i min planering?

Hmm låt mig räkna lite på det....om jag jobbar nu hela, mm...och sen så har jag ju helgen....och då gjorde jag...
nej, just som jag trodde, INGEN SATANS STANS!

Inleder imorgon tionde arbetsdagen i sträck, hur ska jag hinna få tid över tänkte jag? IdiotBiggan.
En del av de saker som bitschslapar mig i ansiktet varje dag är dessa:

- Jag har fortfarande 45 koraller kvar att lära mig
- Jag har inte köpt all utrustning
- Jag har inte fixat övervikten inför planet
- Jag har inte fixat övervikten på mig själv
- Jag har inte hämtat ut linserna
- Jag har inte hämtat ut kolera-vaccin, migräntabletter för tre månader, eller astmamedicin
- Jag har inte köpt reseguide över Yucatanhalvön
- Jag har inte ens börjat tänka på att tänka på att eventuellt någon gång en vacker dag börja packa
- Jag har inte löst ersättare för mina jobb
- Jag har inte ordnat sommarjobb
- Jag har inte skrivit ut flygbiljetter, försäkringsbevis eller ordnat vaccinationskort
 ETC ETC ETC
PANIK ONWEKRF NSDC WERQ=()I

Oj förlåt, råkade komma åt caps lock.


Så om någon av er bara hade kunnat göra mig en superlätt tjänst?
OKej? Tack.

Du behöver bara ordna så att dygnet får 50% mer timmar, och så att korallrevets korallbestånd krymper med 98%. Du fixar?

Inleder fjärde dagen irad med kvälls-migrän, och hurrar högt.
Börjar fundera på ifall min migrän utlöses av någonting särskilt, eftersom den är så intensiv nu och har varit det ett tag. Tåls att tänkas på.

Har precis tittat klart på "Mot Alla Odds". Är så mäkta imponerad av deltagarna i det programmet. Inte många "normala" har klarat av att gör det de gör, och de allra flesta i programmet gör det utan att gnälla och med ett leende på läpparna. För er som inte följer programmet, så ska 10 deltagare med olika funktionsnedsättningar ta sig 150 mil från Victoriafallen (Zambia) till Skelettkusten (Namibia). Visst är det en fantastisk möjlighet de får, men tänk vad vsårt det är för många av de. Proteser som skaver, kryckor som man får blåsor av, synfel, och så vidare och så vidare. Är fantastisk imponerad.
Särskilt mycket är det tre personer som imponerar på mig, och det är Lorentsio, Lena och Samsey.

Samsey Saine
Kille på 32 år som föddes utan armar och ben. Han gör allting med vänster fot, och tar spjärn med höger. Och med allt så menar jag allt- kör bil, dricker kaffe, tar på sig tröjan, är inne på datorn och svarar i telefon. När han sitter med en stor jäkla kökskniv i foten (alltså håller med foten, inte huggen i foten) och skär en lök i snyggare tärningar än vad jag hade gjort så är min haka nere i underjorden alltså. Helt jäkla otroligt, är så fascinerad!
Att han dessutom verkar vara alldeles enormt ödmjuk gör honom ännu mer intressant. Han är i programmet rätt tystlåten och säger inte så jättemycket, men det han säger känns alltid välriktat och genomtänkt. Han ställer dessutom upp för de andra deltagarna hela tiden. Sjukt go kille verkar det som.


Lena Nordqvist
Lena är 28 år och blev bokstavligt talat överkörd av en lastbil som vägde 12 ton. Hon blev krossad mitt itu, men överlevde och sitter i rullstol. Att någon som har varit med om en så kraftig olycka och fått benen förlamade, kan ha en sådan inställning som hon har, är verkligen beundransvärt. Ända från början av programmet blev Lena en favorit, framförallt eftersom att man aldrig ser henne utan att hon antingen säger någonting positivt eller har världens bredaste leende på läpparna. Jag är i princip avundsjuk på hennes inställning, jag hade också velat vara så positiv och glad!
Hon är så snäll i programmet (och säkert annars också) och hjälper alltid alla. I sin presentationsvideo påstår hon sig vara "lite egoistisk", men jag protesterar högljutt med tanke på vad man sett. Hon talar från hjärtat och hjälper deltagarna och kämpar och sliter. Idag när hennes rullstol fick punktering två gånger så knep det liksom till i hjärtat på mig när hon såg så ledsen ut.
Jag är avundsjuk för att jag inte känner henne privat, för det verkar vara världens mest genuint genomsnälla människa!




Laurentsio Petterson
Laurentsio är den kille jag sett som utan tvekan ler mest. Hela tiden. Heeeela tiden.
Så underbart att man kan vara så glad!
Han är 31 år och föddes med korta ben, utan knäleder. Därför måste han använda rullstol i programmet och kan inte gå längre sträckor.
Laurentsio är en sådan som verkar ha haft ett extremt utmaningsrikt liv, men ändå är han så positiv och stark.
Han hjälper alltid deltagarna i programmet, exempelvis då Dennis som har svårt att gå måste åka rullstol så hjälper han gladeligen till. Han kör rullstol som har punktering för att underlätta för andra och massa mer.
Helt fantastisk kille.






De här människorna är så starka i mina ögon, och jag önskar att jag hade en inställning som motsvarade hälften av deras. De får mig (och missförstå mig inte) att vara avundsjuk på att ha ett funktionshinder. Jag menar inte att jag vill ha ett funktionshinder bokstavligt talat, och jag förstår att de har det svårt och jobbigt på många sätt och vis. Det jag menar är att om man får en sådan fantastisk livsglöd och inställning av att ha det, så är det avundsvärt!

Är så imponerad av alla deltagarna, inte bara Samsey, Lena och Laurentsio, utan även Dennis, Madelen, Anna, Leif, Masoud, Harald och Malin. Jag hoppas verkligen innerligt att de klarar sig hela vägen till skelettkusten, och jag kommer att sitta bänkad! För er som inte har sett serien, börja titta!
Deltagarna är verkligen väl värda upplevelsen.

Universum är min fiende idag.

Allting som kan gå dåligt har gått dåligt, vilket har resulterat i ett åskmolnshumör och en trötthet utan dess like.

Det började med att jag vaknade av en väldigt obehaglig känsla i kroppen. Smärtsam, if you will.
Så småningom kom jag i mitt sömndruckna tillstånd fram till att en liten, fetknopp till sotare flyttat in i mitt huvud och försökte blåsa ur allt innehåll. Migrän, kallade han sig tydligen. Konstigt namn. Migrän. Mi-gräään. (koppla parallellen)

Så efter att ha raglat upp och inhalerat en migräntablett fick jag sova en stund till. När jag vaknade var jag lika pigg som en drogad björn i sitt vinteride, för det är den effekten medicinen har på mig. Jobb var helt att förglömma, för herr Migrän hade inte givit sig av än.
Mot eftermiddagen var läget mer stabilt och jag bestämde mig för att försöka uträtta ett par snabba ärenden.

1,5 timma, 120 butiker och x antal otrevliga expediter senare upptäckte jag att det faktiskt var en riktigt skitig dag.
(jag fick ärligt svaret "jag vet inte" på alla frågor och följdfrågor jag ställde till en expedit på expert. Satans amatör)
Då åkte jag hem, och höll modet uppe med tanken på att jag skulle baka vaniljhjärtan tills imorgon. Eller tills ikväll. Men om jag säger imorgon kan jag ju skylla på alla hjärtans dag. Som jag ska fira själv. Aaaaalll byyy myseeeeeeelf.
FML.
Anyways.
När jag väl gått in i ett dvalliknande tillstånd och skulle påbörja bakandet så har vi inget vaniljsocker.
Låter mig inte nedslås.
Bestämmer mig för chokladbollar, och sätter på starkt kaffe.
Självklart- ingen kakao.

Då stängde jag in mig på mitt rum med en slö smörkniv som jag nu försöker såga genom handlederna. So far, bara lite rispor. Någon som kan bidra med något vassare?


Inte ett enda i Biggans mage.

Imorse när jag vaknade var jag lika pigg som en utdöd dinosarie som just avslutat ett dubbelt maratonlopp efter att ha rökt i 40 år. Jag var alltså inte på topp med andra ord.
Nu däremot har saker och ting förändrats.

Nu känner jag mig som TVÅ utdöda dinosaurier. Mycket bättre.

En sak jag har funderat en hel del på är det här hissfenomenet. Ja alltså inte själva uppfinningen i sig, utan det faktum att det alltid är en så tryckt stämning i en hiss.
Jag kan, med handen på hjärtat, säga att jag aldrig klivit in i en hiss där det varit helt normal stämning, eller (gud förbjude) glatt. Med undantaget då man åker själv med någon man känner. Då är allt som vanligt.

Åker man med en person man känner och står och pratar och filosoferar om sådant som alla tänker varje dag (typ hur underbar jag är på alla sätt och vis) och det kliver på en Okänd...heliga birgitta vad stämningen dör.
Det är som om någon slaktat en skrattmås med en omedelbart verkande överdos av sömnmedel. Poff.
Tiden står still och man riktigt känner hur det stelnar till i hissen, lite samma inverkan som gelatin har på pannacotta. Jag vågar aldrig prata vidare, som den mainstream-svensk jag är.

Samtidigt känner jag mig liksom tvingad att säga något. Det enda som far genom huvudet är "bliintepinsamtbliintepinsamtsägnågotsägnågot".
Detta inträffar minst en gång om dagen på mitt jobb.
För ert intresse kan jag även tala om att följande faktorer inte på något sätt bidrar som stämningshöjare:

-Hissen i fråga har samma area som en dusch storlek mindre
-Människorna som normalt sett åker i hissen är upptagna kostymnissar som är på tok för fina för att tala med vanligt folk
-Trappstegen är lika höga som en heroinist på uppåttjack, så ingen överväger ens att gå. Varken upp eller ner.


Konstigt det där.
Egentligen är det väldigt underligt, för en hiss är ju inte särskilt annorlunda mot många andra platser. På banken till exempel (låter jag inte som om jag är vuxen nu, precis som om jag hänger på banken var och varannan dag. Vilket jag gör naturligtvis, mina skattkistor med guldmynt sätter inte in sig själva på kontot om ni trodde det!). Inte skulle jag för ett ögonblick få för mig att det var pinsamt i ett väntrum på banken. Eller vårdcentralen, eller något annat liknande.

Men i hissen. Phew.

Ja det är djupa filosofier såhär på kvällen. Hög standard på grejerna. 

Grotesco hade säkert sagt att det är bögarnas fel. Men jag vet inte jag. 


 

DÅ var det dags igen!

Denna härliga torsdagsnatt fick jag infallet att starta en ny blogg.
Börja om på nytt.

Min plan är att dumpa den gamla tråkiga, patetiska ursäkt till blogg jag hade innan och skapa ett monster.
Ett monster I tell you! Eller så blir det bara jag och mina dammråttor som läser. Men det går bra det också!
Blir bara lite sugen på att skriva emellanåt, och då är ju en blogg ganska praktiskt att ha. Orka med penna och papper liksom. Man är väl inte född på stenåldern!

Dessutom bär det av till Mexico om en månad exakt, och då inbillar jag mig att någon snäll själ kanske vill veta ifall jag har det bra. De vill väl för allt del veta om jag blir uppäten av en haj eller bränd av en livsfarlig manet eller övrigt sådant tjafs också, men det blir ju svårare att skriva det här. Får fundera på det problemet!

Hade det inte varit väldigt coolt om man planerade sin död så som de gör i filmer?
Man lämnar ett gammal dammigt brev som ser ut att vara äldre än Prinsessan Lillian, alltså ca 700 år, där man börjar med: "- När du läser det här, kommer jag att vara död..."
Sedan berättar man hemligheten om sitt liv och avslöjar sina innersta tankar och berättar det där som läsaren alltid velat veta.

Nu vet jag ju just inte vad hemligheten med mitt liv skulle vara. Antaligen att jag har klarat av att motbevisa evolutionen och avslöjat att gravitationen faktiskt är en bluff. True story. Men den ska jag inte trötta ut er med nu!

Den här bloggen ska vara en hemliz fram tills jag sticker!
Då kan alla mina fans och beundrare ha något att göra så att de inte saknar mig så mycket, när de läser igenom alla mina mycket meningsfulla inlägg. Vad snäll jag är va?

Nu ska jag iallafall sova, trots dygnets tidiga timme.

Godnatt



Den som skeppar över mig till solen NU får tre miljarder dollar!

Hepp. Skit i det då.