En stilla undran denna vackra torsdagsförmiddag;

Är det någon, jag bara undrar, som har sett ett inlägg skrivet av någon annan än mig?
Ingen?
Speak up, kom igen!
*Hör ljudet av en fallande knappnål*

...

LYDIA FÖR I HELA GLÖDHETA KOM IGEN NU INNAN ALLA VÅRA TUSENTALS FANS TROR ATT JAG EGENTLIGEN RESER SJÄLV!


Kan vi få en anstormning av mail till Lydia där vi belyser denna totala och uppenbara brist på intresse, respekt och effektivitet? Gärna med en nypa mordhot eller annat med liknande effekt.

Tack på förhand

Vi är så lata va, ni skulle gråta om ni såg oss.

Två dagar i rad har vi tagit i hand på att vi skall gå upp 8o'clock sharp.
Båda dagarna har vi gått upp halv tio.

Idag är planen att vi skall se Sydney Tower och Sydney Aquarium.
Klockan är nu två.

Vi har ätit lunch.

That's it.

Vi har inte sett någonting, vi är ju för tusan värdelösa! Hur kan man gå omkring i tre timmar utan att se någonting?

And now the wifi is slowly tightening its grip around our throats...


Maila svaret till [email protected]

Hemma kan jag inte äta upp en portion med thaimat (pad thai) utan att bli vrålmätt.

Nu har jag ätit upp hela min box och resten av Lydias som hon inte orkade.


Hjälp vad händer håller jag på att föräta mig?
/Tjejensomintevillvetastorlekenpåsinmagsäck

Lydia kallar fågelungar för valpar och tror att de har päls och inte fjädrar hjälp mig jag reser med en galning

Maydaymayday!!!!

Smorde imorse in armar och axlar med SPF 50, dock ej vattenfast. (Varför finns det icke- vattenfast SPF? Jättekorkat ju)

Fyra timmar senare inser jag att jag inte fyllt på efter badet för tre timmar sedan.

Gulp.

Lydia kan äta kalasmiddag i form av Väldigt Väl Genomstekt Människokött Med Extra Krisp ikväll.

God förmiddag mina vänner (och fiender för all del)!

Bloggar med strålande sol i ögonen och ljudet av vågorna på Bondi Beach i öronen.

Antar att ni redan där är smarta nog att förstå att vi inte ångrar den extra utgiften i form av en flygbiljett hit för tre öre.
Igår promenerade vi omkring i stan och såg klassiska vyer som Sydney Opera House och Harbour Bridge. Staden är fin men framförallt väldigt mågsidig. Det finns botaniska trädgårdar, hamn, slumkvarter, Rosenlundsliknande områden , och höghus.

Idag tog vi som sagt en paus från vandrandet och har styrt kosan mot Bondi Beach. Har legat och solat en stund, och förut fick vi för oss att bada, det hör ju liksom till.

Gick ner mot vattnet och fick en smärre hjärtinfarkt. För ett ögonblick trodde jag att vi gått på fel plan och hamnat på Arktis, för fyy farao och hans undersåtar vad vrålkallt vattnet var! Att gå från 26 grader till detta var väldigt oväntat!
Förstår inte hur surfarna som ligger i i timtal har alla tår och fingrar i behåll, när vi drabbades av köldskador efter första vågen.

Måste säga att jag känner mig väldigt ouppdaterad på vad som händer hemma! Har ni något kul att berätta så skriv på fejjan och gör mig glad:):):)



Hoppas att allt är väl med er!

Dags för en ordentlig uppdatering.

Vi skulle ha lämnat Byron Bay för ett par dagar sedan, men vädret har varit riktigt dåligt vilket har lett till översvämningar i hela NSW. Våra tåg blev inställda och likaså blev alla bussar. Så kom det sig att vi fick spendera ytterligare två nätter i denna lilla stad, i hopp om att tågen skulle börja gå.

Man kunde ta sig ner till Coffs Harbour, men sträckan mellan Coffs och Port MacQuire var stängd. Därför var det ingen idé, eftersom vi ville till Newcastle söder om PortMQ.

Då tågen antagligen inte kommer att börja gå än på ett tag då vädret skall bli sämre igen, så beslöt vi att boka en flygbiljett till Sydney.

Och här är vi nu!

Och så var vi strandsatta i Byron Bay.

Har gått runt stan i timmar och letat boende eftersom att allt är fullbokat, och nu har vi lyckats boka en säng och ett tv-rum på ett hostel. Inga bussar eller tåg kan åka härifrån. Där rök vår planering.

Och imorgon skall det regna igen.

FML

Vi har det soligt!

Yiiiiiiiiiiiiiiiipppppppppppiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!!!!!!!!!!!!!!!!

Här har jag inte tid att sitta!

Hörs snart... Vi hoppas att tågen fortfarande tar oss till Newcastle som planerat, det är flood-warnings längs hela kusten..
#livingdangerous

Jag förstår mig inte på australiensiska hälsningsfraser, och förstår inte hur jag skall reagera när jag hör dem.


När man går in i affärerna till exempel, drabbad jag av akut efterblivenhet.
De säger "How is your day so far?", men de vill inte ha något svar.
De säger "seee ya later", när man går därifrån, fast man aldrig kommer ses igen

Jag VET att man inte förväntas svara, men min artighet liksom tvingar mig att säga någonting. Men det blir bara fel.

När jag stammar fram "eeh thank you its good how about you *mummelmummel*, så skrattar de bara åt mig och jag blir rosa i ansiktet.

Hello all Aussies, this is the awkward swedish girl talking. Please stop being nice and asking me how I am. I become uncomfortable. Thank you.

Tvätt är inte en av de oräkneliga saker jag är världsmästare på.

Man ska tydligen dela upp färgerna har jag hört. Och bestämma gradantal efter material. Och måtta upp tvättmedel.

Hur jag tvättar?

Blandar svart, grått, vitt, orange, rosa och blått, spets, mjukisbyxistyg, bikini.
Slänger in i tvätten och trycker på "cold washing".

Smakar av med salt och peppar, serveras väl kyld.

Bon appetit

Ibland undrar jag vad somliga människor använder att tänka med.
Med somliga menar jag de på Queensland Rails.

I förrgår ringde vi och bokade biljett till Newcastle, och de skulle skicka den till Lydia.
Igår ser vi att den inte kommit.
Jag ringer och ber de skicka den till mig istället.

Idag ser jag att de skickat en biljett från Brisbane till Byron Bay.
En sträcka vi redan gjort.
För två dagar sedan.

Varför, å varför?


"Yes hallo my name is Julia and I would like to book a tågbiljett from Brisbane to Byron Bay. I am in Byron Bay just nu, if you undrar or so. When I would like to travel? Two days ago, tack. Please skicka den to my hotmailaddress. Thänk you!"


Suck.

...den konsten behärskar jag och Lydia väldigt dåligt när vi är på café.

Vi går bara hit för internet, eftersom det är på mailen vi får våra tågbiljetter. Därför sitter jag och kollar mailen, kollar facebook, bloggar, mailar och annat småtjafs.
Lydia skriver på viber och skypar med Jonathan.

Trettio minuter senare utväxlar vi tre ord, betalar och går.

Det mina vänner, är konsten att socialisera. Sparsamt.

Vi har haft turen att dela rum med de skönaste människorna som just nu reser i Australien,ett par som heter Katryn och Lewis, från Wales.

De har en vansinnigt bred dialekt, och många gånger gissar vi oss till vad de säger. Framförallt Lewis har en sån jäkla skön humor, man kan sitta och skratta åt hela hans karaktär. Faktum är att jag fnissar i detta nu.

De skulle till en Hippieby som heter Nimbin idag och vi ville så innerligt gärna följa med. Inte för att vi är särskilt intresserade av hippies, men för att vi vill vara med Katryn och Lewis. Kat och Lew. Så underbara.

Okej nu skall jag sluta vara läskig och återgå till min kaka, min varma choklad och mitt fnissande.

Ännu en hajk ligger bakom våra ömmande fötter, denna gång med destination Lighthouse Byron Bay.

Det började bra.
Lydias knä svullnade upp.
Men vädret var okej med undantag från en allt mer tilltagande blåst.
Efter en promenad på ca 3 km når vi fram till fyren i halv storm, och så snart vi passerar tröskeln bryter helvetet löst.
Iskallt regn piskar (piskar, bokstavligen-det gjorde ont att träffas) och ännu kallare vindar viner.

Vi söker skydd en stund men inser snart att det är lönlöst då moder natur inte visar några tecken på att mildra sin attack. Därför börjar vi gå, och efter ca 80 sekunder är shortsen helt genomblöta.

Det är då de uppenbarar sig; Australiensarna.

Ett par stannar bilen och erbjuder oss skjuts. Vi står i motvind, med regnet drypande, och hör inte ett smack av vad de säger då oväsendet är öronbedövande. Men till slut sitter vi i deras bil, och får skjuts ända till hosteldörren.

Tacka vet jag snälla människor!

Halleluja, Prisa Gud, här kommer inlägg igen. Äntligen internet!

Sitter i Byron Bay med magen full av halloumiost, och stirrar tomt på regnet mot fönsterrutan. Vi har haft lite mer tur med sol dock, nu är det omväxlande skyfall med framskymtande sol.
Igår brände vi oss till och med!

Vi bor för första gången på ett YHA-hostel ( en hostelkedja ), och finner oss omringade av svenskar. 90% inneboende svenskar just nu säger statistiken, och man får sannerligen vara försiktig med vad man säger...

Senast imorse råkade vi illa ut. Eller vi kanske råkade illa ut. Låt mig berätta:

Vi vaknar inatt av att en av våra rumskamrater (namn, ursprung och övrig info okänd), en kille, smäller upp dörren, stället sig vid sin säng, uppenbarligen riktigt arg, och ropar " F**k, f**k, motherf**ker f**king f**k!!!"

Vi registrerar det båda två, yrvaket, men somnar om.
När vi vaknade imorse var vi båda osäkra på om det hänt, men fick det bekräftat då båda märkt det. Vi sitter i min säng och diskuterar vad som kan ha hänt och varför han var så arg. Den ena killen var borta och den andra var kvar. Vi dämpar oss dock då vi inte vet om han är svensk (chansen är, som sagt, 90%).

Fem minuter senare går han upp, böjer sig över sin väska och yttrar "Då ska vi se", varpå jag och Lydia dör av skam.
Fem minuter efter det, samtalar han och den andra killen på tyska.
Resten av samtalen sker på amerikanska.

Vi fattar ingenting.

Ska vi ha dåligt samvete?
Eller inte?

VARFÖR TALAR NI TRE SPRÅK O NI ONDA, VAD SKA VI TRO VAD SKA VI GÖRA???

Så.

Out of my system.

Som rubriken skvallrar om så är vi nu halvvägs igenom den 27:e timman utan uppehåll i regnet.

När vi kom hem förut så kröp jag och Lydia ihop i våra sängar och darrade in i märgen, men vi kände oss lite för patetiska för att stanna på rummet hela kvällen.

Hela min kropp skrek när vi gav oss ut i vattenmassorna igen för att unna oss en restaurangmiddag nere i centrum, Noosa Heads.

Vi överlevde som väl är, och är nu en fantastisk kulinarisk uplevelse rikare. Fish and chips kanske inte låter så märkvärdigt, men fish and chips för 180:- kanske låter bättre?! Trots att vi båda hade mat upp i halsen så gick vi All In med en mjölkchoklad-brulee till efterätt, ett av de bästa besluten den här resan!

Nu ligger jag åter instoppad i min säng, med kläder hängandes på tork högt och lågt. Känner mig som våra tidigare rumskompisar britterna.

Godnatt

Herregud vilken dag.

Jag och Lydia var lagom bittra igår när Niagarafallen fortsatte att falla utanför fönstret, då vi ville gå till Sunshine Beach idag och lapa sol. Döm vår besvikelse när det fortfarande regnade imorse när vi vaknade.

Istället för att låta vädret sinka oss, så vägrade vi att ändra planer.
Vi satte på oss regnkläder (som senare skulle visa sig vara helt verklösa), och började traska.

Vid första tecken till osäkerhet gällande vägen drog jag upp kartan, som oroväckande snabbt förvandlades till en oläslig pappersmassa i regnet.
Så kom det sig att enda livlinan var förbrukad redan efter en timmas promenad.

Vi vandrade på, och kom så småningom till Sunshine Beach. Det var totalt noll soldyrkare där, och livvakterna hade en löjligt lugn dag på jobbet.
Jag kan garantera er att det inte var lätt att hanka sig fram i blöt sand från ena sidan av Noosas längsta strand till den andra, och våra fötter badade vattenbad i gympadojjorna.

Väl borta från sanden kom vi in i Noosas Nationalpark.
Det visade sig att bästa vägen för oss att ta oss hem, gick genom hela nationalparken.
En promenad på ca 5,5 km.
I bergig och trappig terräng.
Genomdränkta.
I hällregn.

(Okej en liten inflikning. Orden "hällregn" och "spöregn" beskriver verkligen inte hur det är, det är...liksom. Det är oavbrutet. Det är blötare än hemma. Går in i ryggmärgen. Enorma mängder vatten faller varje sekund. Det går inte att beskriva bättre än så. Hemma brukar man säga att man blir dyngsur, men då blir man fan en svamp här. Man blir exakt lika blöt som efter en dusch. Tänk er en lutfisk, lagd i blöt i månader så att det liksom inte är saftig lutfisk, och vatten med smak av lutfisk. Här snackar vi alltså kroppsvävnader av vatten med smak av människa.)

Så där var vi, mitt i nationalparken.
Vi kunde inte äta vår medhavda lunch i rädsla för att det skulle bli soppa. Vi kunde inte ta kort, eftersom vi är rätt fästa vid våra mobiler och kameror.
Vi vågade inte dricka vatten, för då var chansen stor att en flod hade smugit sig ner i väskorna och dränkt allt i sin väg.

Väl hemma, fem timmars promenad senare, kunde vi konstatera följande ting;

1. Min "regnjacka"? Inte vattentät.
(Jag var blöt in på bara skinnet)

2. Platspåsar? Inte vattentäta.

3. Min kameraväska insvept i plastpåse? Inte vattentätt.
(En styck kamera, ett batteri och två objektiv ligger nu på tork, oskadda som tur är.)

4. Lydias poncho? Lite för många glipor.

5. Australien är ett hänsynslöst land.

När vi kom hem så hade min regnjacka alltså läckt igenom, min ryggsäck (som expediten lovade var regntät) läckt igenom så att sarongen som låg lägst ner vägde tre kg mer än innan, kameraväskan var dyngsur, vi hade inte ätit på aaaalldeles för lång tid men framförallt inte druckit. Och det jädra regnet har inte avtagit ännu.

Men det var iallafall häftiga vyer över ett stormande hav, för att se något positivt i det hela, även om det bär mig emot.

Nu sätter jag och Lydia vårt hopp till högre makter, och omber er att göra detsamma.

Annars får vi simma till Byron Bay imorgon.


Med vänlig hälsning,
Den Bittra Regnhataren


PS. Vi är båda två blekare än när vi åkte hemifrån. DS

Godmorgon!

Vi är framme i Noosa, och har dessvärre hamnat på ett mindre bra hostel. Det är ett partyhostel, och allting luktar så jädra illa.

Vi ville verkligen inte bo här egentligen, men vi hade inget val när vi bokade då allting annat var uppbokat.

I Hervey Bay bodde vi på Flashpackers, som kniper förstaplatsen på hostel hittills i mitt liv, så att gå från det till detta är inte kul:(.

Det öser ner regn.
Fortfarande.

MODER NATUR OM DET HÄR ÄR NÅGOT TRÅKIGT SKÄMT SÅ ÄR DET INTE KUL LÄNGRE, CAPISH!???!?

Förlåt för dålig uppdatering.
Men vi har inte gjort någonting, bokstavligt talat.

Igår spelade vi Monopol med en kille i nästan fyra timmar.

Nu har vi kaosat med Queensrail som inte skickade min biljett igår så nu har jag stått i kö här en stund. Fixat en kvart innan vi skulle åka.

Måste dra heeej

Den här natten har jag och Lydia delat rum med sex killar, uppenbarligen väldigt smutsiga.
Det hade helt klart sina nackdelar.

När de kom tillbaka igår efter dagens upplevelser så hade de inte bara med sig varandra, utan flertalet påsar nytvättad tvätt.

Problem?
Vi har noll tvättstreck, noll klädnypor och ytterst begränsat utrymme.

Lösning?
Häng upp det ändå.
Överallt.

Sagt och gjort. Nu hänger det tvätt på alla åtta sängar, i gardinstången, och på fläkt-sladden. Inte nog med det, så sköljer någon upp en handduk i rummets enda handfat.

Så skall man duscha nu blir det först hinderbana över sladdar hit och dit (fyllda med kläder of course), skall man tvätta händerna så får man helt enkelt bara tänka om.

Killar.
*suck*

Inte nog med att turen TILL tåget blev minst sagt olustig, stämningen i vår kupé följde samma tema.

Det fanns så mycket konstigt folk i kupén så jag vet knappt vart jag skall börja.

Direkt till vänster om mig (på andra sidan gången) ligger en kvinna vars enda packning är ett stort lila täcke. Tror hon var hemlös som sökte skydd undan regnet eller något.

Framför henne sitter ett par som vi båda tror var pundare. De hade båda den där slitna, tärda looken, och deras blickar kunde döda vill jag lova.

Bakom henne sitter ett par som jag av någon anledning ertappade med att stirra på mig flera gånger under resan. Så fort jag rörde mig eller vände mig om så kände jag tjejens ihåliga blick bränna i nacken. Gulp.

Sen hade vi Herr Halt. Han hemsökte vår kupé som en ande, vilket inte hade gjort något om det inte vore för att han haltade fram, och gjorde promenaden med jämna mellanrum under natten.

Hans kompanjon var Tant Ryck. Hon satt inte still en sekund. I know for a fact, eftersom jag iakttog henne i matvagnen när jag köpte frukost. (Ägg, bacon, korv och toast mamma- så ja, vi äter ordentlig mat också). Hon svepte undan håret, skakade på axlarna och höll på i ett, i ett.

Jag plockade ner min sovsäck från hatthyllan och borrade ner mig där som skydd mot De Läskiga. Sedan sov jag hela natten.

Innan man åker ifrån en plats till en annan, så vill Queensland Rails (som vi har ett kort med) att man ringer ett nummer för att bekräfta tid och plats för busschauffören att hämta upp en (om man behöver åka buss till tågstationen).
Som de fantastisk laglydiga och väluppfostrade flickor vi är, följde vi sagda procedur, och fick berättat för oss att bussen skulle plocka upp oss 19:55 framför vårt hostel.

Då regnet vräkte ner, stod vi framför hostelet med droppande väskor och stripigt hår precis fem i, men ingen buss syntes till. Vi funderade på att springa runt hörnet för att se om bussen kanske stod på den plats där chauffören först sagt, men precis som jag var på språng genom vattenpölarna så kom bussen skrikandes.

Ur hoppar en rykande förbannad man, med ilskan isandes i ögonen, och börjar vråla på oss.

-"WHAT THE HELL ARE YOU GIRLS DOING DOWN HERE WHEN YOU SHOULD'VE BEEN UP THERE?!?!?
WE'VE BEEN LOOKING FOR YOU ALL OVER THREE TIMES!"
-"The people from Queensrail told us to go here, so we...."
-"THAT'S WRONG AND SHE DOESN'T KNOW WHAT SHE'S TALKING ABOUT, NOW GET IN THE BUS! And I don't know how the hell I'm gonna get off this street"

Problemet var att det var vägarbete på gatan så man var tvungen att göra en U-sväng, vilket av logiska skäl inte alltid är en dans på rosor med en lång buss.

Det slutade med att han fick backa ut från gatan, en sträcka på ca 80 meter med hjälp av en frivillig person från gatan.

Alla passagerarna på bussen tittade snett på oss. Allt de visste var att vi stod på fel gata och att vi nu var sena.
Vi var hatade.
De utstötta.
Outsiders.

Jag mådde inte bra sen.
En väldigt fin alla hjärtans dag.

*torkar bort en tår*

Jag måste säga att jag är ganska stolt över antalet inlägg jag lägger upp! Ni ska bara veta vad jag klurar på inlägg, även om det inte alltid verkar så.
Lydia har även hon låtit sig övertalas till att skriva här, så förhoppningsvis dyker det upp några sanningens ord från henne inom kort!

Tror att vi kan ha stött på den mest väluppfostrade båtkaptenen genom tiderna idag under utflykten. Vid varje uttalande i de knastrande högtalarna kunde man räkna ihop minst tre stycken ".. Ladies and Gents..". Det var liksom bara där, exakt hela tiden.
Som en irriterande men ytterst artig mygga en fuktig sommarnatt.

Dagens diet har ju som sagt varit långt under all tänkbar kritik. 16 kakor till frukost, helt okej lunch, och så en Magnum White Strawberry Crisp som pricken över i:et. Framför mig står kvällens tågmiddag i en schleten påse från närbutiken, innehållande två chipspåsar och 220 g choklad.

Nu känner jag att jag skriver för skrivandets skull, och sådant, Ladies and Gents, blir aldrig bra i slutändan. Tänkte plocka fram min läderpiska som jag tog med hemifrån och slita ut den lite på mitt resesällskap, så att ni får avnjuta ytterligare läsning idag till tre-fikat!


So long (ladies and gents)

Har varit ute på havet hela dagen, och Gud bestämde sig för att öppna himlen. Det har hällregnat hela dagen, och jag har förvandlats till ett enormt russin.

Första stoppet var Hook Island där vi snorklade, och sedan bar det av till Whitehaven Beach. Det regnade även där, surprise surprise, men det var kul att ha sett ändå. Vi gjorde en liten bushwalk upp till en utkiksplats, och på vägen ner stötte vi på en Golden Orb Spider. Så. Äcklig. Och bautastor.

Nu är vi på Daydream Island, där de har en inomhuslagun med hajar och rockor och koraller. Vi strövade ointresserat omkring i tio minuter (totalt ointressant att se de i fångenskap enligt mig, och jag tycker att det är fel) innan vi snubblade över tröskeln till öns hotel.

Där hittade Wifit oss.


Även; idag har jag ätit 16 kakor.

Beach 13 here I come.

Tågen här alltså, är av en annan värld.
Nej, tillåt mig att omformulera mig; tågchaufförerna är av en annan värld.

Vi skulle åka 40 mil igår, och vet ni hur lång tid det tog? 12 timmar. 12. Tolv. TOLV!!!
I många lägen tror jag uppriktigt att jag kunde sprungit om tåget om jag sprang så fort jag kunde, helt otroligt.


Incident idag på lunchen, där vi båda avskydde oss självs litegrann.
Lydia får in en lasagnebit på ett cafe, där ena sidan av lasagnen inte kan ha varit gjort av annat än gummi och grus. Vi kunde inte pressa igenom en gaffel hur hårt vi än tryckte. Och SÅ svaga är vi inte!
Båda två blev riktigt irriterade, och byggde upp modet att säga till. Och byggde upp. Och byggde upp.

Och sen sade vi inte ett ljud när de hämtade tallrikarna.
Hur veka får man vara??

I den stunden önskade vi oss en vän med stake, typ Jonathan, Jennie eller Louise.

Istället petade vi på den diamanthårda maten och sänkte våra blickar i självförakt.

Godkväll!

Lydde och jag har jobbat oss ner till Airlie Beach, där vi fläckvis bränt oss till en ceriserosa nyans. Det är inte fullt så varmt här, utan vädret antar mer en karaktär av multipel personlighetsstörning.
Till en början soligt och rykande hett för att tre sekunder senare bryta ut i ett raseriutbrott av störtskurar och moln för att övergå i en ljuvlig regnbåge och sist men inte minst avslutas av vindar från helvetet innan solen kikar fram igen.
Det är utmattande.

Vi har slagit vårt rekord i att stanna uppe också, genom att i förrgår pusha gränsen till midnatt.
Vad vi gjorde när vi var så wild and crazy?
Läste. Såklart. Vad annars?

Vi lever efter det något mer okända elfte budordet;
"Du skall icke vistas utanför din boning efter den tidpunkt då måne står högst på himlavalvet"

Som sagt, inte lika känt, men icke att förglömma!

Imorgon blir det båttur ut till Whitehaven Beach, som har blivit framröstat till en av världens finaste stränder.
Förväntasfulla, jajamän!

Samtidigt varnar väderleksrapporter om storm och åska.

Vi ignorerar till fullo.


So long!

Ville bara hälsa er alla att vi har 36 grader i skuggan och det råder badförbud i havet pga maneter.

Som tur är finns det en pool.
Annars hade det här varit min dödsbäddshälsning.

Fick en timmas fritt wifi.

Det skapade enbart panik och stress.
När wifit dessutom är dåligt så blir det ta mig tusan krig i lägret! Har försökt bombardera med bilder och mail här nu i 54 minuters tid men ingenting händer!

Internet bara krigar tillbaka och avancerar med felmeddelanden. SLUTA!!!

Har inget vettigt att säga.

Igår såg vi flera hundratals fladdermöss som stormade himlen. Riktigt barmanfladdermös var det, sjukt obehagligt! Har en film på det.
Men något sånt skulle wifi aldrig tillåta att jag visar. Propaganda.

En fladdermus bajsade på Lydias tröja.
Jag skrattade nästan mer än när fisken bet min instruktör.

NU FÖRLORAR JAG SÄNDNING ALLDELES SNART COUNTDOWN STARTS NOW IN THREE...TWO... ONE...


-------------------------------------------

Mitt förra inlägg fastnade i cyberspace och visas alltså först nu. Dessutom vandrade bilderna vilse, så jag kan varken visa er kängurus eller koalor.

Jag och Lydia har iallafall tagit oss upp till Cairns nu, och gör oss redo för en tredje natt. Dagarna är sjukt späckade, och jag skäms för att erkänna att vi inte klarat oss över 22-strecket en enda kväll.

Igår var vi på en utflykt i Daintree Rainforest, där vi badade i en flod, åkte ner för en mindre fors, vandrade i regnskogen, åt jättegod glass och besökte Cape Tribulation ( den punkt där Barriärrevet och regnskogen nuddar varandra). Fantastisk utflykt!

Idag har vi spenderat hela dagen ute på Stora Barriärrevet. Vi blev upplockade 06:45 imorse (kill us now) och åkte upp till ministaden Port Douglas. Därifrån följde en 1,5 timmar lång båttur ut till revet. Jag skulle dykt tre dyk men fullföljde faktiskt bara två, och valde istället att snorkla en av siterna.

Första dyket var sisådär, men andra tar sig in på topplistan över häftigaste dyken hittills. Vi såg en Grey Reef Whaler (en stor haj), och vår instruktör blev biten av en triggerfish. Den är ofarlig, men jag skrattade så mycket att jag nog sänkte vattennivån med ett par centimeter efter alla kallsupar och dränkta cyklop.

Vi hade velat åka härifrån imorgon, men de har problem med järnvägen längre söderut så vi får åka på tisdag. De tar hela 12 timmar med tåg till nästa anhalt; Airlie Beach och Whitsunday Island. Vi har väldigt kort om tid där, och har definitivt underskattat storleken på detta land. Det är enormt för tusan.

Försöker ladda upp bilder sen, men får se om det fungerar! Annars hörs vi snart! Kramiiiiss

Cuddle a koala- det var den slogan som fick mig och Lydia att ta vårt pick och pack och göra en dagsutflykt till Lone Pine Koala Sanctury söder om Brisbane.

270 bilder av kängurur, matade av oss, och en mysig, kelig koala senare sitter vi nu utmattade och utnyttjar gratis wifi.

Vi slocknade redan strax innan tio igår, och likaså gjorde våra rumskamrater. Vi planerar dock att slockna lika tidigt idag, vilket jag inte tror står på deras agenda..

Imorgon åker vi till Cairns, och därefter har vi ingen plan över huvud taget! Skoj!

Vi har invaderat Brisbane, och sitter nu utmattade och lata på ett cafe och lapar coca cola. Lydia har redan gjort succe, svarat högt och tydligt :Tack så mycket!, när servitören kom med maten, för att sedan brista ut i ett asgarv tätt efterföljt av mig.

Men hörrni. 25 grader och sol sitter inte fel! So long!

Hallå!!

Lyckades sneaka till mig 30 minuter gratis wifi. Och som vi alla vet så är ju gratis gott, så ingen är nöjdare än jag!

Landade på Frankfurt Flygplats vid typ fem, efter att ha blivit överöst av ihärdiga kommentarer att vi måste åka till Keppel Island (stavning på det?) när vi är i Australien, från min pratglada resegranne. Själv skulle han till Moskva. Skulle inte vilja byta!

Anlände till A24 och skall promenera till... Z69. Planet går om tre timmar.

Hoppas jag hinner fram i tid.

Jippi.

Ville bara testa att blogga från mobilen.
Om ni ser det här så fungerar det!

Om inte så skriver jag till ingen.