Innan man åker ifrån en plats till en annan, så vill Queensland Rails (som vi har ett kort med) att man ringer ett nummer för att bekräfta tid och plats för busschauffören att hämta upp en (om man behöver åka buss till tågstationen).
Som de fantastisk laglydiga och väluppfostrade flickor vi är, följde vi sagda procedur, och fick berättat för oss att bussen skulle plocka upp oss 19:55 framför vårt hostel.

Då regnet vräkte ner, stod vi framför hostelet med droppande väskor och stripigt hår precis fem i, men ingen buss syntes till. Vi funderade på att springa runt hörnet för att se om bussen kanske stod på den plats där chauffören först sagt, men precis som jag var på språng genom vattenpölarna så kom bussen skrikandes.

Ur hoppar en rykande förbannad man, med ilskan isandes i ögonen, och börjar vråla på oss.

-"WHAT THE HELL ARE YOU GIRLS DOING DOWN HERE WHEN YOU SHOULD'VE BEEN UP THERE?!?!?
WE'VE BEEN LOOKING FOR YOU ALL OVER THREE TIMES!"
-"The people from Queensrail told us to go here, so we...."
-"THAT'S WRONG AND SHE DOESN'T KNOW WHAT SHE'S TALKING ABOUT, NOW GET IN THE BUS! And I don't know how the hell I'm gonna get off this street"

Problemet var att det var vägarbete på gatan så man var tvungen att göra en U-sväng, vilket av logiska skäl inte alltid är en dans på rosor med en lång buss.

Det slutade med att han fick backa ut från gatan, en sträcka på ca 80 meter med hjälp av en frivillig person från gatan.

Alla passagerarna på bussen tittade snett på oss. Allt de visste var att vi stod på fel gata och att vi nu var sena.
Vi var hatade.
De utstötta.
Outsiders.

Jag mådde inte bra sen.
En väldigt fin alla hjärtans dag.

*torkar bort en tår*