Idag efter träningen hamnade jag i en väldigt (i mina antisociala ögon) pinsam situation.

 

Det var bara jag och en tant i omklädningsrummet, och jag skulle öppna mitt skåp:

 

- Vrider världsvant in siffrorna på kodlåset, som så många gånger förr, med tungan rätt i mun (kod 3-3-8-1)

- *tre, och en tree....nähä? Det tar stopp*

- Försöker igen.. *treee....* men vad tusan?!

- Konstaterar att andra låshjulet är fast.

- Låt mig förtydliga: låset har fastnat på kombination 3-2-8-1. En futtig trea skiljer mig från skåpets innandöme!

- Drabbas av akut panik.

- Har i huvudet gått i genom hur man skall bete sig vid en nödsituation, utan pengar, nycklar, mobil, jacka, osvettiga kläder och busskort. Man...kontaktar FBI och Scotland Yard? Nej, inte?

- Tanten börjar titta mystiskt på mina frenetiska försök att brotta upp kodlåset, och jag låtsas som att jag stretchar.

- Tanten går. Yes! Äntligen kan jag jobba ostört!

- Två tjejer i min ålder kommer in.

- *Stöööön*, ännu värre! Människor som snackar på min frekvens, de kommer tro att jag är helt bäng!

- Biter i kodlåset med mina veka tänder.

- Tjejerna tittar på varandra och jag kan höra dem tänka "men herregud varför slickar hon på sitt hänglås, fy vad äckligt"

- Jag fortsätter bita. Och låtsas som att jag stretchar

- GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!

 

- Ger upp och går upp i receptionen.

Receptionisten: ser en sinnesjukt frustande flicka, illröd i ansiktet, med håret svettigt och spretandes åt alla håll samt klistrat längs kinderna, närma sig och ryggar tillbaka. Hon vill låna en bultsax...Eeeh, wouldn't think so! Skriker ju bara inbrottstjuv om na!

-Efter att ha övertygat receptionskillen att jag inte tänker sno alla andra motionärers värdesaker, promenerar jag ner med största bultsaxen världen skådat, medan de andra stirrar på mig i omklädningsrummet.

 

- Nu jäävlar ska låset bort!!!

- BOFF! HAAHAA! ÄNTLIGEN INNE! In your face, kodlåselände!

 

Med ett smile lika brett som Gazaremsan tittar jag upp och möter tjejernas tvivlande blickar. Flinet rinner av mig som vatten på en vaxduk, och jag sänker huvudet och springer snabbt upp med bultsaxen.

Mission Accomplished!

 

Ja, då var det dags för historian om yoga-passet jag närvarade på med Cecilia häromdagen...

 

Ett (eller möjligtvis två) ord beskriver händelsen väldigt övergripande: skrattanfall (eller möjligtvis katastrof)!

 

För det första möts jag vid inträde i salen av en kvinna som till synes ligger och vilar på ett mysigt svettigt träningsgolv med en blå filt över sig.

Ursäkta, gick jag fel?

Har ni sleep-over?

Nähä, det var visst bara en del av yogan.

 

(Ungefär där förlorade jag hoppet om att få "träna" alls)

 

Första delen av yogan bestod av andningsträning, vilket gick till ungefär så här:

Instruktören: Såååååå, andas in djuuuuupt, och andas ut stötvis 25-30 gånger. Så upprepar vi tre gånger i rad. Och hörrni, känn effekten!

Julia (tänker): jaha okej....*andas in*. *Huu-huuu-huuu-huuu-huuuuuuuuuu....*

(ungefär här är Julia blå i ansiktet av andnöd medan instruktören och övriga yogautövare glatt frustar på som trettio hjärtsjuka pensionärer i 25 frustar till)

Sneglar på Cissi som även hon har problem med att förstå var all luften kommer ifrån som de här utomjordingarna andas ut..

Instruktören (tre månader senare): Oooch så andas ni ut...

Julia: URSÄKTA!? ANDAS UT? VART FICK DU DIN LUFT IFRÅN??!!! Har du måhända ett fuskhål i lungorna någonstans eller?

 

Sedan följer diverse bänd- och stretchövningar som får Julia att se ut som ett trasigt paraply ungefär, med pinnar och ben spretandes åt alla håll, ytterst okontrollerat till skillnad från vad YogaMonstret uppmanar till.

Allt pryds med den ljuva bakgrundsmusiken av Julias och Cecilias kvävda fnissningar och hysteriska försök till att tränga undan uppbubblande asgarv.

 

YogaMonstret verkar vara en ledare av någon yogasekt, och uppträder i det närmaste maniskt vid sina uppmaningar att "känna effekten" (vilke jävla effekt?! Vad ska hända?!)

 

Hennes ögon rullar bakåt i skallen, och hon börjar skaka som om hon satt på en tvättmaskin. Hon sträcker händerna mot taket och vrålar "KÄÄNN EFFEKTEN; KÄÄÄNNN EFFEKTEEEN!!", varpå hon börjar tala i tungor.

Alla yogautövare (minus två) rullar med huvudena och hummar med, nästan paralyserade. Helt plötsligt öppnas taket upp, och ner träder....

 

Nej okej.
Riktigt så gick det kanske inte till.

 

Men sista delen av träningen (jag hävdar dock bestämt att det inte kan benämnas träning) var att ligga stilla på rygg i en kvart. Och andas. Och känna effekten.

 

 

Bullshit.

 

Aaaarrriba!!

 

Idag har det dansats, Dans Fuego stod på agendan!

 

Sällan har väl instruktören skådat ett så hopplöst fall som den tappade flickan längst bak i salen.

Ja, jag alltså.

Hoppar på fel ställe, går vänster när man ska gå höger, knyter knut på sina fötter och ser efterblivet lycklig ut.

För hur svårt det än var, så var det så himla KUL!

 

Att jag sedan har koordinationförmåga som en pingvin och taktkänsla som en tondöv, det är en helt annan femma.

Nästan iallafall.

 

Hur som helst så ska jag förhoppningsvis pallra mig dit igen, om tiden finns.

Imorgon är det (kanske) dags för Misslyckande Nr 2; Yoga.

 

Det är väl möjligtvis det jag kan tänkas vara sämre på än dans.

 

 

 

To be continued...

Godmoorgoooon!! 

 

Imorse var det inte Julia som vaknade upp i sin säng, det var ett handlingskraftigt, effektivt freak. Förklädd till Julia. (Don't ask me what happened..)

 

Klockan är bara barnet och redan har jag hunnit åstadkomma en attgöra-lista längre än Midnattsloppet. 

Ja, alltså, jag har skrivit listan.

Jag har ju inte gjort det som står på listan.

Än.

Jeez, vad begär ni av en stackars hjälplös 20-åring egentligen? 

 

Igår var det lagfest! Inte för att jag nu för tiden ingår i något lag, men ändå. En helt obetydlig detalj i sammanhanget! 

Jag och Lydia hade köpt Asti (eller ja, jag hade köpt. Trängts med alkisarna inne på Gamlestadens systembolag. Det var ju inte en dans på rosor direkt, och inte luktade de rosor heller...) som jag skulle öppna.

Det var en sån där korkskruvskork. (säger man bara kork? Då kan man ju mena både skruvkork eller kork-kork. Jag menar korkkork). 

Låt mig beskriva händelseförloppet:

 

21:10 Påbörjar öppningsförsök nummer ett. Falerar å det grövsta.

21:11 Tar i, för kung och fosterland! Falerar lite hårdare. 

21:12 *Nej nu jävlar i havet ska korksatan BORT* 

21:12.5 Skavblåsor i händerna.

21:13 Börjar vandra runt i cirklar och slita mig i håret för att få av den där korkskruven, djävulens avkomma, korken som gud glömde...

21:14 Ett sista försök.. (Föreställ er: Mentalsjuk kvinna i 20-årsåldern men blåsiga (?) händer och svett i pannan grabbar nacksving på skruvkork och vrålar fram sin innersta fighting spirit.)

21:15 BOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOM!!!!!!!!

En explosion som får Tjernobyl att blekna i jämförelse ljuder genom huset och folk drabbas av tillfällig dövhet.

Korken är dessutom spårlöst försvunnen.

21:16 Julia och Lydia skrattar hysteriskt åt den nu efterlysta korken, samt ser sig nervöst omkring efter eventuellt krossade fönsterrutor eller nedskjutna släktanekdoter. 

 

21:17 Kork återfunnen, stolthet återvunnen! 

Skål! 

 

 

Note to self: Överst på önskelistan julen 2012: En sabreringssabel. (och medfödda skills att hantera den) 

Tack på förhand

 

 

Två saker har fått min underläpp att darra denna fredag, vilket är två för många.

 

Åh, jag kan se er skaka av spänning, så låt mig befria er från ert ovissa tillstånd, och berätta de vansinnigt trollbindande händelserna; The Tales of Julieta! (Det här med dramatik har alltid i hemlighet vart min grej)

 

Den fagra (egen tolkning) Julieta vandrar visslande en solig fredagseftermiddag i September mot Kvantum för att inhandla veckans dos av lösgodis selleri, då en mörk skepnad skuggar solens värmande blick.

-"Låt en gammal man fråga en dum, mycket dum fråga", hörs en röst, samtidigt som en ganska unken vindpust ställer till obehagliga andninsbesvär för vår huvudperson. 

Något obehaglig till mods slår hon upp blicken och möts av ett vacker, aningen tandlöst och ruttet, leende, tillhörande en av SKFs många hemlösa. (Ni missade väl inte historien om SKF-racet utanför Systembolaget varje morgon? Någonting sade Julieta, att denna man stod högt på rankinglistan) 

-"Det är så att jag försöker skrapa ihop 9:- till en hamburgare...du har inte några kronor över?"

Julietas hjärta sjönk som en sten, då hon för en gångs skull inte ignorerade sin medmänsklighet och stegade förbi, utan faktiskt kände en viljan att förhindra att mannen fick en hungrig kväll, och hon insåg att hon för en gångs skull var väldigt barskrapad på kontanter. 

Efter frenetiskt grävande i en ekande plånbok, hade ynka tre kronor samlats ihop, ett belopp som fick det att bränna i kinderna av skam. Stackars mannen som behövde dem så mycket mer!

Men Unken-Pusten bara log sitt soligaste leende med extra glugg, och tackade så hjärtligt för hjälpen.

 

När Julieta tre minuter senare hittade en undangömd, förarglig 5-krona, var tårarna inte långt borta. Om jag hade hittat den några minuter tidigare, hade han bara varit en krona kort från sin middag!

*hulk-hulk*

Den 5-kronan kommer bli oanvänd tills jag ser honom utanför jobbet nästa gång.

Take my word for it.

 

 

Say no more.

Kolla in denna flickans kamp mot cancern, och läs hennes "Bucketlist" samt världens försök att hjälpa henne. 

 

 

 

 

 

Det var allt för idag.

 

Godnatt!!