Tågen här alltså, är av en annan värld.
Nej, tillåt mig att omformulera mig; tågchaufförerna är av en annan värld.

Vi skulle åka 40 mil igår, och vet ni hur lång tid det tog? 12 timmar. 12. Tolv. TOLV!!!
I många lägen tror jag uppriktigt att jag kunde sprungit om tåget om jag sprang så fort jag kunde, helt otroligt.


Incident idag på lunchen, där vi båda avskydde oss självs litegrann.
Lydia får in en lasagnebit på ett cafe, där ena sidan av lasagnen inte kan ha varit gjort av annat än gummi och grus. Vi kunde inte pressa igenom en gaffel hur hårt vi än tryckte. Och SÅ svaga är vi inte!
Båda två blev riktigt irriterade, och byggde upp modet att säga till. Och byggde upp. Och byggde upp.

Och sen sade vi inte ett ljud när de hämtade tallrikarna.
Hur veka får man vara??

I den stunden önskade vi oss en vän med stake, typ Jonathan, Jennie eller Louise.

Istället petade vi på den diamanthårda maten och sänkte våra blickar i självförakt.