Herregud vilken dag.

Jag och Lydia var lagom bittra igår när Niagarafallen fortsatte att falla utanför fönstret, då vi ville gå till Sunshine Beach idag och lapa sol. Döm vår besvikelse när det fortfarande regnade imorse när vi vaknade.

Istället för att låta vädret sinka oss, så vägrade vi att ändra planer.
Vi satte på oss regnkläder (som senare skulle visa sig vara helt verklösa), och började traska.

Vid första tecken till osäkerhet gällande vägen drog jag upp kartan, som oroväckande snabbt förvandlades till en oläslig pappersmassa i regnet.
Så kom det sig att enda livlinan var förbrukad redan efter en timmas promenad.

Vi vandrade på, och kom så småningom till Sunshine Beach. Det var totalt noll soldyrkare där, och livvakterna hade en löjligt lugn dag på jobbet.
Jag kan garantera er att det inte var lätt att hanka sig fram i blöt sand från ena sidan av Noosas längsta strand till den andra, och våra fötter badade vattenbad i gympadojjorna.

Väl borta från sanden kom vi in i Noosas Nationalpark.
Det visade sig att bästa vägen för oss att ta oss hem, gick genom hela nationalparken.
En promenad på ca 5,5 km.
I bergig och trappig terräng.
Genomdränkta.
I hällregn.

(Okej en liten inflikning. Orden "hällregn" och "spöregn" beskriver verkligen inte hur det är, det är...liksom. Det är oavbrutet. Det är blötare än hemma. Går in i ryggmärgen. Enorma mängder vatten faller varje sekund. Det går inte att beskriva bättre än så. Hemma brukar man säga att man blir dyngsur, men då blir man fan en svamp här. Man blir exakt lika blöt som efter en dusch. Tänk er en lutfisk, lagd i blöt i månader så att det liksom inte är saftig lutfisk, och vatten med smak av lutfisk. Här snackar vi alltså kroppsvävnader av vatten med smak av människa.)

Så där var vi, mitt i nationalparken.
Vi kunde inte äta vår medhavda lunch i rädsla för att det skulle bli soppa. Vi kunde inte ta kort, eftersom vi är rätt fästa vid våra mobiler och kameror.
Vi vågade inte dricka vatten, för då var chansen stor att en flod hade smugit sig ner i väskorna och dränkt allt i sin väg.

Väl hemma, fem timmars promenad senare, kunde vi konstatera följande ting;

1. Min "regnjacka"? Inte vattentät.
(Jag var blöt in på bara skinnet)

2. Platspåsar? Inte vattentäta.

3. Min kameraväska insvept i plastpåse? Inte vattentätt.
(En styck kamera, ett batteri och två objektiv ligger nu på tork, oskadda som tur är.)

4. Lydias poncho? Lite för många glipor.

5. Australien är ett hänsynslöst land.

När vi kom hem så hade min regnjacka alltså läckt igenom, min ryggsäck (som expediten lovade var regntät) läckt igenom så att sarongen som låg lägst ner vägde tre kg mer än innan, kameraväskan var dyngsur, vi hade inte ätit på aaaalldeles för lång tid men framförallt inte druckit. Och det jädra regnet har inte avtagit ännu.

Men det var iallafall häftiga vyer över ett stormande hav, för att se något positivt i det hela, även om det bär mig emot.

Nu sätter jag och Lydia vårt hopp till högre makter, och omber er att göra detsamma.

Annars får vi simma till Byron Bay imorgon.


Med vänlig hälsning,
Den Bittra Regnhataren


PS. Vi är båda två blekare än när vi åkte hemifrån. DS