Vaknade upp med väldigt blandade känslor imorse. Den ena halvan av mig ville helst glömma alarmet och sova vidare, skippa den här dagen, men andra halvan av mig var klarvaken och ivrig att ge sig iväg.

Det var dags för ett fallskärmshopp.

Frukost förtärdes i liten mängd, då en oidentifierbar klump tog upp hela magen, och stoppade yoghurten halvvägs ner. Himlen var blå och vinden frånvarande- perfekta förhållanden.

Klockan 09:30 blev vi hämtade av Richard från Skydivethecoast, som körde oss ner till flygfältet i Goolwa, där vädret visserligen inte var lika strålande som i stan, men väl hoppbart. Vi var båda rätt dämpade i bilen, det kändes lite overkligt att vi snart skulle falla ut ur ett flygplan på flera kilometers höjd. Konstigt vore det väl annars!

Väl framme i Goolwa visade det sig att jag skulle hoppa med Richard, och Lydia med en instruktör som hette Mark. Kändes något oroväckande då Richard var en väldigt förvirrad människa, glömde saker till höger och vänster. Tänk om han glömmer säga något livsviktigt, typ knipsa inte loss några bindningar eller liknande, eller tänk om han glömmer att vika in fallskärmen ordentligt eller tänk om....

Vi fick skriva under ett papper som fungerade som vår dödsdom. Det pappret gjorde oss mer nervösa än något annat, då det avslutades med frasen : "WARNING; Parachuting is dangerous, and accidents can and do occur often with serious injury or death as a result".

Förlåtvasaruattdusasaru?! "Often"? Accidents occur "OFTEN"?! VAD INNBÄR "OFTEN"?!?!?

Herregud hur dum kan du vara som skriver på ett sånt här papper Julia, var allt som fladdrade runt i mitt huvud.
Ville helst stoppa in mig i bilen och åka hem igen.

Som introduktion fick vi se en film om skydiving, och därefter satte vi på oss selen och fick den justerade så den satt som berget. För att undvika förvirring uppe i planet så fick man öva på tre olika positioner, hängandes från kedjor i taket; uthoppet, hur man ligger i luften och landningen.

Sedan var det dags.

Går ut till startbanan och ser det minsta lilla planet man kan tänka sig, och där skulle fem personer med fallskärmar och en pilot på något vänster klämmas in. Har de lönndörrar i flygplan, undrade jag när jag klämde mig in i det minimala utrymmet. Hur fan skall jag någonsin komma härifrån ut på fotstödet när vi ska hoppa? Eller ramlar man måhända helt sonika ut som man sitter kanske?

Resan upp till 10'000 ft ( ca 3000m) tog ungefär 20 minuter, och jag kände mig konstigt nog väldigt lugn, om än något frånvarande, hela vägen upp. Det var när piloten deklarerade "two minutes", som jag fattade att det verkligen hände.

Richard spände fast mig i fyra krokar, och jag satte på mig mina glasögon innan vi krånglade oss ut till fotstöden. Vinden riktigt grabbade tag i fötterna och ville helst dra ut en ur planet på stört, så det var något av en fight i sig.

Vände mig om mot Lydia och var så glad att jag hoppade först- hade inte velat se min kompis försvinna som en projektil mot marken tre kilometer nedanför och veta att jag stod på tur!

Jag trodde att jag skulle vara helt vettskrämd, att varenda nerv i kroppen skulle skrika åt mig att detta var fel, onaturligt. Att alla instinkter skulle säga hur fel det är att kasta sig ut från ett plan. Men det kändes faktiskt helt okej, även om det såklart pirrade lite i magen. Men tanken på att hoppa var värre än att faktiskt göra det.

Och så hoppade vi.

Den känslan.
Vinden som piskade mot ansiktet i 240km/h.
Marken som kommer störtande emot dig (eller snarare tvärtom).
Molnen som försvinner på ett ögonblick när du passerar dem.
Den vackra kustlinjen som utsikt.
Adrenalinkicken!

Det var helt sjukt.

Alldeles för snart kom rycket som betydde att fallskärmen vecklats ut, och allt blev helt tyst och stilla. Därefter följde ca fem minuters flygande där jag fick styra fallskärmen, väldigt roligt måste jag säga, och sedan en komplikationsfri landning med Lydia strax bakom mig.

Benen darrade av allt adrenalin och hjärtat bultade.

Det här vill jag göra igen!!