Det där med att cykla här på ön, det fick vi sannerligen uppleva igår när vi var på väg mot solnedgången.

Man kunde hyra cyklar på hostelet för 15kr/dag, och glada i hågen gav vi oss av sju stycken.

Gradvis längs vägen märkte vi i vilket skick cyklarna verkligen var, och cykelturen tog en intressant vändning till en kamp för överlevnad.

Till att börja med, var min cykel lika stor som en trehjuling. Jag satt typ på marken och trampade, och med mina rätt så långa ben blev det väldigt komplicerat för att inte säga utmanande.

Bromsar fanns. Handbroms.
Men klossen som liksom utgör bromsen; den fanns inte. Om det kom som en chock första gången jag bromsade för att undvika en kollision med en häst och vagn? Ja jag blev omedelbart traumatiserad och vågade inte cykla snabbare än en stelopererad 90-åring med rullator tar sig fram. Inga hästar kom till skada dock.

Sen var ju vägen bucklig. Inte bara gropig, den var bucklig. Så vid varje hopp skramlade det till i kroppen och de inre organen bytte position med några centimeter.

En kille hade inga bromsar och inga pedaler. Fråga mig inte hur i hela världen han cyklade ändå, men han kom fram han också.

När vi till slut kom fram var det en samling mörbultade köttstycken som klev av cyklarna.

Men det är så det är här. Väldigt chill.
Jag älskar det! (Lite mindre organförflyttningar hade ju dock varit trevligt, men man kan ju inte få allt här i världen!)