Idag bestämde jag mig för att bli bättre på att pruta.

Mission accomplished!

Jag har kommit på hur man skall göra med de här balineserna nu förstår ni;
1) Gå långsamt förbi affären och låtsas som att ingenting kunde intressera dig mindre
2) De ropar in dig. Gå in.
3) Le ditt bredaste leende och småprata med dem utan att titta på vad de säljer. Leendet skall helst vara lika brett som en gravid flodhäst; då vet du att du är rätt ute.
4) När de visar vad de vill sälja så fråga massa frågor om det. Ju mer prat utöver försäljandet desto bättre. Om ni utbyter namn och de börjar försöka prata svenska med dig är du hemma.
5) Fråga om priset
6) Se förskräck ut. Som om halsbandet/tyget/grisen du vill köpa brände dig.
7) "Aaa nonono what you pay special price for you up to you kompis" säger de då.
8) Se väääääldigt fundersam ut. Som om du blivit ombedd att läsa upp Markusevangeliet utantill.
9) Its time for a skambud. Gå ner till en fjärdedel av vad de sade.
10) Le. Skratta. Skämta.
11) Förhandla.

Och så brukar man hamna på något acceptabelt pris. Idag ropade jag hem två saronger, en långklänning, tre armband och ett halsband.

Problemet är dock de gånger när du faktiskt inte vill ha något på riktigt. Det går ta mig tusan inte att slingra sig då. Då skänker de snart bort det gratis.


Om jag behövde något av fynden?
Nej. Jag var ute för att käka middag. Vadådå?
Om jag har plats för det i min väska?
Neeeeeej. Vart försöker du komma egentligen?

Lämna mig ifred.
Nu skall jag duka borden med saronger och sova i långklänning.

Se vad mycket jag behövde de där grejerna.