Nu har jag lipat i två inlägg och här kommer lite mera lip. Är alltid väldigt negativ första dagen jag är på ett nytt ställe, men det brukar för det mesta ändra sig.

 

Men inte nu. För vilken jävla dag.

 

Om jag säger att dagens absolut mest genomtänkta beslut var att ta på mig gåskor så kanske ni kan förstå hur jäkla dundervilse jag gick.

Om jag säger att dagens absolut minst genomtänkta beslut var att följa hostelägarens "karta" till stranden, så kanske ni förstår varför.

 

Först står det "Cross the highway". Låter kanske enkelt, men det visade sig vara mer riskabelt än att skära sig i handlederna i en pool full med tjurhajar. 

Det var bokstavligen cross the highway.

 

Inget övergångsställe, inget rödljus, inte ens en passage genom mitträcket. Nej.

Spring rakt igenom trafiken (och jag har ju berättar hur pålitlig den är), häcklöp över mitträcket och försök klara dig över till andra sidan.

 

Jag stod typ och kliade mig dumt i huvudet i två minuter innan jag förstod att nej, det finns inte någon gångtunnel under vägen.

 

Hur som helst.

 

Sen följde Dödens Väg.

Dödens Väg löpte ner till stranden väldigt rakt, enligt hennes karta.

Tillåt mig att skratta högt och länge.

Tänk er ett sträck som en dyngrak elvaåring har dragit. Så rak var vägen. 

 

Där gick jag på trottoaren och undrade om jag verkligen var på rätt väg. Eller nej förresten, trottoar fanns det ju ingen! Det fanns ju inte ens en vägren! Man fick gå i vägen. Och rätt som det var stod en lastbil parkerad längs kanten och då fick man ge sig över på MOTSATTA KÖRFÄLTET. 

 

Jag har aldrig varit övertygad om att jag ska dö lika många gånger som idag. 

 

Efter 40 minuter (det skulle vara 800 meter) nådde jag "stranden". Eller snarare sanden. Men plastpåsar vackert dekorerade, förlåt slängda, över sig som ett högst onaturligt täcke. Fick gå ytterligare i 20 minuter innan den riktiga Sanur Beach kom, som faktiskt var väldigt vacker.

 

Det var så varmt.

Mitt vatten var slut, för inte visste jag att jag skulle ut på värsta maratonpromenaden. Jag skulle ju bara 800m till stranden! 

 

Hade inga kontanter, och av någon anledning hade jag väldigt svårt att tro att skjulen som sålde vatten längs stranden tog Mastercard.

 

Efter många, många, många om och men hittade jag en bankomat. Det första jag gjorde var att kuta över gatan till första bästa restaurang och köpa hamburgare. Glömde jag nämna att Bali är 2,5 timmar efter Adelaide och att klockan var fyra? Alltså halv sju australiensisk tid. Jag åt frukost halv sju. Och sen åt jag inte mer.

 

Så den hamburgaren såg sitt sista ljus illa kvickt vill jag lova! 

 

Sen tänkte jag att nej, ska jag gå hem så måste jag gå exakt samma väg för här riskerar jag INTE att få vilse (det är ingen riktig struktur i gatorna och de har inga synliga namn för det mesta och jag hade ingen riktig karta). Men först behövde jag en Supermarket.

 

Fick haffa en taxi.

Till supermarket; inga problem.

Från supermarket; oh boy.

 

Vi var så lost.

Han kunde ingen engelska.

Jag kunde ingen indonesiska.

Ingen av oss kände till Sanur.

 

Tror han stannade för att be om hjälp iallafall sex gånger. Och sen satt han med kartan upp och ner hela tiden medan jag bara ville dö i baksätet.

 

Men nu är jag hemma.

Och jag har köpt mat och framförallt pringles för alla dagar så om, jag säger om, omständigheterna kräver det så kan jag låsa in mig här tills planet går på måndag utan att behöva riskera livet igen.

 

Så får det bli.