Trafiken

Idag har jag lärt mig tre saker som är av stor betydelse för min fortsatta överlevnad på Bali;
1) Som turist kan man knappt gå i Sanur
2) Som turist bör man verkligen inte köra motordrivna fordon i Sanur
3) Som turist bör man låta ANDRA köra i Sanur. Om ens det.

Trafiken är inte av denna värld.
Det finns två filer med knappt synliga streck emellan körfälten.
I ena filen susar vi fram i vår taxibil.
I andra filen ligger tre mopeder i bredd.
Framför mig är en flakbil, fullastad med grus och sten, körd av en svettig indones.

På flaket, nej på toppen av grushögen, sitter hans fruga och hans dotter. På motorvägen.

Bakom mig.. Nej just det man ser inte bakom sig. Varför, undrar ni. För att bakrutan på taxin är av samma typ av glas som det i ett badrum, sånt man inte ser in/ ut igenom.
Genialiskt. Sikt liksom, vem fan behöver se. Här litar vi på våra instinkter.

En fjärde moped uppenbarar sig.
Den ser en lucka lika bred som ett cykeldäck mellan de andra tre mopederna. Ett kort tutande och sedan KLÄMMER han sig igenom, svär att han lätt kunde ficktjuvat föraren på den andra moppen utan att denne känt ett smack.

Och just det ja; den ena moppeföraren är en mamma med hjälm.

Hur vet jag att det är en mamma?

Jo, för hennes 3-åriga(ish) dotter klamrar sig fast bakom henne.
Utan hjälm.
Man måste ju prioritera, och barn är ju rätt tjockskalliga..


Och så som mopederna kör kan jag ge min högra hjärnhalva (gillar den vänstra lite för mycket), på att man INTE behöver något körkort för dem. Eller vara i en viss ålder. Eller viss fysik. Typ se. Det behöver man nog inte kunna.

Jag kommer aldrig att köra bil, moped, cykel, trehjuling eller bobbycar i Sanur.