Jag är gränslöst tacksam för att jag har en ledig dag imorgon. Idag trodde jag flera gånger att jag skulle trilla död ner på fläcken, och efter lunchrasten var det ren pliktkänsla som fick mig att resa mig från den mjuka soffan.

Har nu arbetat med primaterna i ett par dagar, och varje dag börjar med att man hugger ner och plockar elva sopsäckar grenar och löv på olika ställen runt om i centret. Vårt boningshus ligger på toppen av en brant kulle och alla djurinhägnader bor nere i dalen.

Dagens plats var stupet precis till höger om huset.
Normalt Underlag; jord
Väder: ösregn
Faktiskt underlag; lerpöl

På morgonen skulle Is och Bento ha mat vilket gjorde att jag fick gå ner till dem och sedan upp igen. Som om inte det vore nog så skulle jag ta med kärran, gjord av solitt trä och järn. Den är för jädra tung.

Hundra meter uppför backen trodde jag att benen skulle gå av, och då hade jag 60% av vägen kvar.
Addera två timmars huggande av grenar i en icke ergonomisk arbetsställning i ösregn på glashalt underlag i superbrant nedförsbacke, och du har det perfekta receptet på hur man suger musten ur Julia på nolltid.

Kommer upp vid rasten och är dyblöt.
Slänger i mig gröt på en kvart och sen ut igen.

Arbetade sedan själv på eftermiddagen (vi var två på morgonen), och eftersom att fysikens lagar tydligen inte infunnit sig i Indonesien och isbitarna med frukt i vi frusit in dagen innan till 60 apor inte frusit, så fick jag panikgöra 60 nya enrichments och stressa som en dåre genom hela dagen. Men det är värt det.

Nu är jag såååå redo för en lång sovmorgon imorgon, och ambitiösa planer på att sitta, sitta och sitta. Inte stå i mer än tre minuter åt gången och återhämtning i världsklass.