Lördagens morgonpass bjöd på spänning av hög kvalitet, då nykomlingen Bobby, en makak som nyss blivit konfiskerad, bröt sig ut ur sin bur som värsta Houdini.

Jag och Louise var för en gångs skull i tid med all browse, och skulle precis ner och mata aporna, när vi blir hindrade; Bobby har rymt.

Det låter inte så farligt, och det är inte det värsta som kan hända, men de har trots allt sylvassa tänder och har växt upp i tron att människor är onda, varför man inte gärna vill komma i direkt kontakt med en aggressiv makak.

Alla volontärer (alla sex) slog sig alltså ned och väntade på ljusare tider.

När vi till slut tyckte att vi kunde fortsätta ner för backen så gick vi. Halvvägs ner ser vi honom komma springande bakom oss. Tack gode gud att vi flyttat oss!!
Gulp.

Reglerna säger; spring inte, vänd inte ryggen åt apan och lås in er i närmsta rum.

Självklart vände vi oss om.
Vi försökte dumpa vagnen med alla grenar på så fort vi kunde utan att springa, men när vi vände oss om och upptäckte att Bobby minskat avståndet från 50 till 10 meter på fem sekunder hade vi inget annat val än att springa allt vi kunde in på veterinärkliniken.

De två första försökte följa indonesiska seder genom att ta av sig skorna men blev snart manglade av de bakom. Skor är INTE prio ett i en sån situation!

Så där satt vi.
Instängda på en klinik på flykt från en liten apa på tio kilo.

Till slut fick de tag på honom, efter att han sprungit ett helt varv runt hela området.

Bet he had the time of his life!