De flesta volontärerna som arbetar på Tasikoki blir störtkära i orangutangerna, och det har även jag blivit.

Här bor två orangutanger som heter Is och Bento. Det som jag anser gör dem så roliga att arbeta med är att man så tydligt kan se deras intelligens och att de har så utstuderade personligheter.

Is är ungefär sju årgammal, och om han bott i det vilda hade han fortfarande blivit uppfostrad av sin mamma (orangutanger stannar hos sin mamma tills de är ca tio år). Han är därför väldigt barnslig och man kan lätt roa honom med i princip vad som helst; en flaska vatten, mat eller frukt invirat i löv. Han älskar när man ger honom vatten direkt ur slangen, och är väldigt busig på så sätt att han gärna tex spottar på en (inte på ett aggressivt sätt). Överlag är han en rätt nöjd apa som verkar trivas bra med tillvaron.

Bento är äldre, 12 år. Om man får ha en favorit så är Bento min, för han är så intelligent. Jag ser på honom som en vuxen människa och inte som en apa, för när man tittar på hans ögon så ser han så fundersam och vis ut att man blir helt förundrad. Bento är svårare att underhålla pga sim intelligens. En flaska underhåller honom inte i mer än fem minuter; det är för simpelt. Han gillar att arbeta, och ger man honom en borste så skrubbar han gärna sin bur eller försöker jaga ut kackerlackor som ibland gömmer sig i kaklet. När man ger honom mat brukar han välja ut bär som han ger en och vill att man skall skala åt honom. Han är bedårande.

Is och Bento kommer inte att bli utsläppta i det vilda för de är för vana vid mänsklig närvaro och omvårdnad. Därför försöker vi ge dem så mycket uppmärksamhet som vi kan, och vi ger dem saker att göra eller äta tolv gånger om dagen.

Idag såg jag Yan, djurskötaren, ge Bento en enrichment och jag började nästan gråta för det var så gulligt. De highfivade när Yan kom fram och sen försökte Bento dra honom till sig och krama honom.

Ja, Is och Bento är nästan värda att komma hit för enbart dem!