Vi har två gibbonapor här på Tasikoki, som nästan blivit mina favoriter. Alla andra har svårt för dem för mot vissa är de vråltaskiga, men de har aldrig gjort någonting mot mig.

Häromveckan bevittnade jag hur Ian skulle byta deras vatten, och när han hängt upp vattenhinken så hoppar en av aporna ner och skakar i hela gallret så att vattnet forsar ut över Ian. Och jag stod dubbelvikt brevid och bara skrattade.

Gibby och Bonnie heter de (kreativt för gibbonapor, är det inte?) och är jättefina.

Vi ger de mat två gånger om dagen, och samlar dessutom löv till de varje dag så det blir en del spring till deras inhägnad.

Precis brevid deras inhägnad håller den nya orangutanginhägnaden på att byggas, så det är fem indoneser som är där och "jobbar".

Jag skriver "jobbar" för att det är EN person som jobbar medan de andra fyra tittar på. Alla får betalt.
Så fort man kommer slutar alla med vad de håller på med, och man har fem par ögon i nacken när man matar aporna, med tillhörande "ooh" ifall aporna kommer inom synhåll. Det faktum att man är vit minskar inte på stirrandet vill jag lova!

Igår såg jag arbetarna jobba alla fem för första gången.
Varför?
1) Deras överste chef Willie Smith, King of Conservation, kommer hit på lördag
2) Inyo, muskelberget till krokodilskötare, övervakade arbetet


Bra där!