Eftersom att alla onsdagar är halvdagar här så beslöt jag, Louise och Scott oss för att snorkla efter lunch.

Egentligen behöver man tajma in högvattnet för att kunna snorkla men vi skippade det och gav oss ut på chans.

Ni kanske anar vart den här historien är på väg.

Att komma ut till revet var helt okej, det var inte mer än ett par tre decimeter djupt så man fick sprattla varsamt, men det funkade. Jag hade ingen snorkel med mig utan tänkte dyka och simma med enbart cyklop (roligare så).

Det visade sig dock att det var en vetenskap att få luft när man varken kan sätta mer händer, fötter eller knän i botten eftersom den är täckt av koraller (vägrar förstöra korallerna). Trixet var att vrida upp nacken så den liksom låg dubbelvikt mot ryggen utan att resten av kroppen rörde sig. Obs! Prova inte detta hemma!!

Olyckligtvis sysselsätter sig fiskemännen här med att klubba sönder alla koraller, så det var som att komma ut till en kyrkogård. Det fanns fina formationer och fina ställen också givetvis.

På väg in tänkte vi ta svängen förbi bryggan, där de illegalt satt upp en fiskfarm, bara för att se hur illa det var. Jag tog täten. Utan snorkel.

Vattnet blir grundare och grundare tills man bokstavligen inte kunde röra en fena. Då ser jag plötsligt en mur av svarta taggar framför mig.
Och till vänster.
Och till höger.

Det var sjöborrarnas land, och de hade bosatt sig i tusental med ca 25-30cm långa taggar rakt upp.

Och det är ju ingenting man bara simmar över så att säga.

Vi fick vända om gång på gång (och bara det är svårt utan att röra sig mer än tre millimeter upp och ner) för att hitta en passage.

Jag hittade till slut en liten lucka där sjöborrarna satt fläckvis, så där vi kravla fram.

Rätt som det var så vi en vattenorm och fick stanna! Det är en av världens giftigaste ormar, men har för små tänder för att kunna punktera huden så den är ofarlig. Det är hur som helst ingenting jag vågar riskera, tänk om vi hade fortsatt och just denna ormen hade en lyckad mutation med stora tänder. Då hade jag minsann ångrat mig sen. Eller nej, för jag hade varit död.

Funfact: det är väldigt retsamt när man kan stå med vatten till anklarna men inte gå in till stranden 20 m framför sig.

Till slut fick jag ligga på mage i sjögräset och dra mig fram med händerna (utan snorkel) för att upptäcka sjöborrarna medan de andra gick bakom mig.

Kalla mig bottenslam, för så såg jag ut när vi äntligen nådde sanden.


Det var ett äventyr minsann, och vi kom tillbaka till huset tre timmar efter startskottet, trötta och slamtäckta!