Var idag och lunchade med S på Jensen Böfhus, som jag btw lyckats missa i alla dessa år. Why god why, undrar jag så här i efterhand; löjligt gott!

Vi hade beställt in isvatten, och en ung tjej kommer med vattnet på en bricka. Hon ställer ner ena glaset, och jag lägger märke till att hon verkar ha lite svårt med att balansera kalaset.

Mycket riktigt känner jag strax hur en halv liter vatten med is rinner längs min rygg och över hela golvet. Det var något av en chock!

Som tur är så är jag ingen dramaqueen direkt, och stackarn som vält glaset var helt stel av chock och ursäktade sig tre hundra gånger. Hon var praktikant, och jag verkligen led med henne. Stackarn!

Resten av restaurangen stirrade oförskämt mycket. Herregud en människa kan väl spilla, get over it, ville jag skrika.

Men det gjorde jag inte.

Nu när jag är hemma i Sverige igen finns det avsevärt färre intressanta ämnen att avhandla på bloggen, varför antalet inlägg sjunkit drastiskt.

Min dygnsrytm har hållt sig på precis samma nivå som i Indonesien. Jag blir alltså trött klockan sju, kämpar till åtta/ nio och sedan vaknar jag mellan sex och halv åtta.

Låter ju bra kan tyckas, men jag har ingenting att göra just nu så jag KUNDE ha sovit bra mycket längre.

Men det är ett senare problem!

Fortsätter min beskrivning av alla underbara djur här, och nu har turen kommit till makakerna, eller yaki som man säger på indonesiska.

Tasikoki har 59 makaker, utspridda i olika burar. Vi har en stor grupp med 18 apor, där alfahannen heter Beckham, varför vi behändigt nog kallar gruppen The Beckham Group. Gruppen har ett par ungar som är så gudomligt söta att man lätt kunnat stirra i timmar, och de gnyr alltid när man kommer med mat.

The Beckham Group har fördelen att vara många, så de har alltid sällskap. De andra aporna sitter själva eller två och två, varför de oftast kan bli väldigt stressade och ganska aggressiva när man kommer. Burarna är inte stora och inte så värst fina, men man måste förstå att standarden inte kan vara som i Sverige, och djuren har det hundra gånger bättre än vad de haft de hos en privatperson.

Givetvis får man sina favoriter, och det finns apor som jag kommer tycka att det är jobbigt att lämna.

•Bumi
En pytteliten apa som inte fick ordentligt med mat innan hon kom hit. Hon är så ruskigt smal, och vi smyger alltid till henne extra mat när vi kan. Bumi är världens snällaste och skulle aldrig drömma om att visa tänderna mot oss. Den enda hon hatar är...

•Epilady
...Epilady. Epilady är Bumis grannen och raka motsats. Hon är tjock som ett litet berg, och kaxig som bara den. Hon och Bumi skriker alltid på varandra för att den ena får mat först. De är som två sura grannar. Bumi skall vara glad att det är galler emellan dem, för om Epilady fått tag på henne så hade hon varit apkross. Epilady kan antagligen bara sitta på henne och kväva henne eller något lika hemskt. Men hon är så tjock och söt att jag gillar henne ändå.

• Johan
Den enarmade yakin. Johan har bara hälften så många armar som alla andra apor, men kompenserar det genom att vara dubbelt så arg. Han attackerar alltid stängslet när man kommer så man nästan gör i byxorna av chock; han är högljudd. Men han är rätt cool. När jag skulle rengöra hans vattenskål häromdagen fann jag mig mitt i en dragkamp om borsten, som jag lyckligtvis vann (till skillnad från kampen om glaskoppen med Iz..).

•Stare
Också vääldigt ilsken. Fast Stare är rolig på så sätt att han alltid gömmer sig så att man inte ser honom; nedre delen av hans bur är täckt. När man minst anar det hoppar han upp på gallret och skrämmer livet ur en. Och han välter alltid, alltid ner all browse från sin lilla hylla. Men Stare är en väldigt fin apa, och jag brukar beundra honom på håll.

•Hanoman
Min absoluta favorit, tätt följd av Bumi. Hanoman är en long tailed macaque, och dessutom albino. Han är därför nästan blind, och sättet han plirar på en med sina röda ögon är underbart. Han har ögonen i gallret. För att han ska förstå att han fått en enrichment måste man långsamt lägga den precis så att han ser den. Han blir helt galen när man kommer, men till skillnad från de andra så skriker han inte. Det enda han gör är att vagga argt från sida till sida. Blir alltid full i skratt när jag ser honom, för han ser så ofarlig ut som en levande varelse kan göra. Det senaste dagarna har han börjat smacka med läpparna åt mig (ett tecken på gillande ungefär), vilket har gjort mig överlycklig såklart. Åh gulleapa. Hanoman kommer jag sakna så mycket. Vi brukar skämta om att ifall man gav Hanoman

•Mr Figs
Den argaste av de alla. Mr Figs är en väldigt stilig apa med fjärrvärmefrisyr. Han är alltid vrålförbannad. När man skall ta bort alla gamla grenar så tar han sats från ena sidan buren och rusar mot en med blottade tänder och försöker dra tillbaka grenarna. Sen tar han sats igen, och så håller han på. Man får därför tajma in grenborttagandet när han är längst bort i buren och laddar om. Den dagen han fattar den taktiken vet jag inte hur vi skall få bort hans gamla browse...

•Bobo
En liten kille som sitter i samma bur som sin mamma. När man kommer blir han skogstokig av lycka och hoppar glädjevarv runt buren, genom alla däck innan han ivrigt sträcker ut armen mot en. Oftast försöker han fånga de små paketen man kastar till honom innan de slagit i matskålen, och han är rätt skillad får jag erkänna...

Lyckligtvis är jag på Primates-rutinen de tre resterande dagarna, så jag får spendera så mycket tid som möjligt med de små sötnötterna!

Återigen ett inlägg som beskriver rutinerna för egen dokumentation, så scrolla gärna förbi om ni inte är nyfikna :)

Primatesrutinen är lite tuffare än den för fåglarna. Man börjar klockan sex med att browsa åt alla primaterna. Vi följer ett browse-schema på fem olika platser runt om centret så att träden och växterna skall kunna växa tillbaka emellanåt och inte ta slut. Platserna är "Wonderland", "Narnia", "Far Far Away", "Neverland" och "Taman Yaki".

Is och Bento skall ha frukost klockan sex, så en lagmedlem matar dem samt hämtar vagnen att lassa upp all browse på. Man vill helst inte vara den personen för då måste man knuffa upp vagnen uppför alla backar, och sämre start på morgonen är svårt att hitta.

De andra börjar browsa. På morgonen browsar vi lågt växande träd, buskar och grässlag. Vi skall ha två påsar till Hanoman &co, tre påsar till solitärerna, fyra påsar till Beckhamgruppen och de bakom, grenar till gibbonaporna, Betty (vår siamang) och Orangutangerna samt en halv påse long grass till fågellaget.

Klockan sju måste solitärerna ha sitt browse, annars är risken stor att de blir stressade. Om man inte är klar med alla påsar så får en gå ner och ge dem browse ensam. I samband med det skall Iz och Bento ha sin första enrichment.

Man delar ut all browse till alla makaker, ger grenarna till Betty och gibbonaporna samt matar gibbon, och avslutar skiftet med att ge Iz och Bento mat klockan åtta.

Frukostrast mellan åtta och nio (är man sen blir rasten kortare för vi måste börja nio).

Efter frukost ger man Iz och Bento mat vid nio. Därefter delar man ut enrichments till alla makakerna, och sedan placerar vi oss vid enrichment table. Vi gör 30 enrichments till alla solitär-makaker att dela ut innan lunch, 60 enrichments att dela ut till alla makaker efter lunch samt 60 enrichments att dela ut dagen efter. Utöver det skall gibbon+Betty ha varsin enrichment, Iz och Bento skall ha fyra för samma dag och en för dagen efter. Det är ett jäkla arbete helt enkelt.

Man får inte glömma av att ge Iz och Bento enrichment vid ca tio, kvart i elva och sen mat igen vid halv tolv. Alla solitär-makakerna, gibbon, och Betty skall ha en enrichment innan lunch också.

Lunchrast mellan halv tolv och ett.

Efter lunch skall Iz och Bento ha mat (surprise surprise). Har man enrichment kvar kan man göra klart de nu. Annars skall Iz och Bento ha enrichment vid två, kvart i tre och sen mat halv fyra. Man skall samla unglöv till gibbon och Betty samt mata gibbon. Ca två skall man dessutom dela ut enrichments till alla makaker.

Djurskötarna tar eftermiddagsbrowset men vi får dela ut det. Det brukar vara inne vid ca 15-15:15, och då skall allt delas ut.

Förhoppningsvis är man klar vid halv fyra när passet är slut!

Har man tid över finns det alltid projekt att jobba på och annars kan man alltid hjälpa djurskötarna.


Så ser en dag ut med primaterna!

"Nu är slutet nära"

Fy, nu är det bara fem dagar kvar tills jag är hemma i kalla Sverige igen! Kan inte förstå att det redan har gått elva veckor, jag tror att universum har mixtrat med tiden.

Har haft en toppenbra resa, men som alltid är det skönt på vissa sätt att komma hem, och det finns saker jag saknar (bortsett från vänner och familj).

1) Min säng
Klassikern, det jag saknar mest. Madrassen jag sover på här är böjd som en hängmatta, och jag som gillar att sova på mage vaknar med multipla frakturer i nacken varje morgon. Att det satans myggnätet trasslar in sig i exakt allt gör inte det kommande avskedet svårare direkt.

2) En dusch med mer än en kran
Vattnet värms upp av solen om den behagar visa sig, så temperaturen kan vi inte göra något åt. Oftast är duschen sjukt kall. Har vant mig nu efter fem veckor. Jag har ingenting emot att duscha kallt, särskilt inte eftersom man är vansinnigt svettig efter jobbet, men det blir skönt med en dusch där jag faktiskt kan få bestämma vattentemperaturen själv för en gångs skull.

3) Potatis..
.. Eller vad som helst bortsett från ris. Och pasta! Pasta fick vi nog av i Australien, visst Lydiott?

4) Parfym
Enda parfymen jag haft de senaste veckorna är myggsprayen, och vi vet alla att det inte är den mest behagliga lukten i världen..

6) Att vara torr
Har inte haft en torr dag sedan jag kom till Tasikoki, utan att överdriva. Mina fötter hatar mig numera.

5) Lösgodis
Need I say any more?

Det jag gillar väldigt mycket med Tasikoki är att man jobbar med indoneser. Alla djurskötarna är indoneser och alla som jobbar på Lodgen är det.

Indoneser kan nog vara världens vänligaste folkslag alltså. De är jättegulliga och försöker alltid så gott de kan att småprata, trots att de kan lika mycket engelska som jag kan indonesiska.

De är faktiskt så vänliga att det ibland kan ställa till med problem.

Indoneser är extremt konfrontationsundvikande och skyr konflikter som pesten. Om man råkar göra en indones upprörd eller arg kommer hen bara att vända sig och gå därifrån, oftast utan att man ens är medveten om att de är arga.

De gillar inte heller att göra en besviken. Av denna anledning får du aldrig höra "nej" som svaret på en fråga, de svarar alltid "ja" eller "kanske senare".

Det kan verkligen komplicera saker och ting! (Följande incident/konversation har aldrig utspelats men det hade mycket väl kunnat hända!)

Julia: Inyo would you mind giving this to the cassowaries if you are walking past, if it is not to much trouble?
Inyo: Yes, a little later!
Julia: Great, teramasaki!
Inyo: Samasama!

Lite senare

Chefen: Julia why have not the cassowaries been fed? You are the teamleader so you should know!!
Julia: DOH!!!


Men bortsett från den buggen är de världens gulligaste!

Vi har två gibbonapor här på Tasikoki, som nästan blivit mina favoriter. Alla andra har svårt för dem för mot vissa är de vråltaskiga, men de har aldrig gjort någonting mot mig.

Häromveckan bevittnade jag hur Ian skulle byta deras vatten, och när han hängt upp vattenhinken så hoppar en av aporna ner och skakar i hela gallret så att vattnet forsar ut över Ian. Och jag stod dubbelvikt brevid och bara skrattade.

Gibby och Bonnie heter de (kreativt för gibbonapor, är det inte?) och är jättefina.

Vi ger de mat två gånger om dagen, och samlar dessutom löv till de varje dag så det blir en del spring till deras inhägnad.

Precis brevid deras inhägnad håller den nya orangutanginhägnaden på att byggas, så det är fem indoneser som är där och "jobbar".

Jag skriver "jobbar" för att det är EN person som jobbar medan de andra fyra tittar på. Alla får betalt.
Så fort man kommer slutar alla med vad de håller på med, och man har fem par ögon i nacken när man matar aporna, med tillhörande "ooh" ifall aporna kommer inom synhåll. Det faktum att man är vit minskar inte på stirrandet vill jag lova!

Igår såg jag arbetarna jobba alla fem för första gången.
Varför?
1) Deras överste chef Willie Smith, King of Conservation, kommer hit på lördag
2) Inyo, muskelberget till krokodilskötare, övervakade arbetet


Bra där!

Eftersom att alla onsdagar är halvdagar här så beslöt jag, Louise och Scott oss för att snorkla efter lunch.

Egentligen behöver man tajma in högvattnet för att kunna snorkla men vi skippade det och gav oss ut på chans.

Ni kanske anar vart den här historien är på väg.

Att komma ut till revet var helt okej, det var inte mer än ett par tre decimeter djupt så man fick sprattla varsamt, men det funkade. Jag hade ingen snorkel med mig utan tänkte dyka och simma med enbart cyklop (roligare så).

Det visade sig dock att det var en vetenskap att få luft när man varken kan sätta mer händer, fötter eller knän i botten eftersom den är täckt av koraller (vägrar förstöra korallerna). Trixet var att vrida upp nacken så den liksom låg dubbelvikt mot ryggen utan att resten av kroppen rörde sig. Obs! Prova inte detta hemma!!

Olyckligtvis sysselsätter sig fiskemännen här med att klubba sönder alla koraller, så det var som att komma ut till en kyrkogård. Det fanns fina formationer och fina ställen också givetvis.

På väg in tänkte vi ta svängen förbi bryggan, där de illegalt satt upp en fiskfarm, bara för att se hur illa det var. Jag tog täten. Utan snorkel.

Vattnet blir grundare och grundare tills man bokstavligen inte kunde röra en fena. Då ser jag plötsligt en mur av svarta taggar framför mig.
Och till vänster.
Och till höger.

Det var sjöborrarnas land, och de hade bosatt sig i tusental med ca 25-30cm långa taggar rakt upp.

Och det är ju ingenting man bara simmar över så att säga.

Vi fick vända om gång på gång (och bara det är svårt utan att röra sig mer än tre millimeter upp och ner) för att hitta en passage.

Jag hittade till slut en liten lucka där sjöborrarna satt fläckvis, så där vi kravla fram.

Rätt som det var så vi en vattenorm och fick stanna! Det är en av världens giftigaste ormar, men har för små tänder för att kunna punktera huden så den är ofarlig. Det är hur som helst ingenting jag vågar riskera, tänk om vi hade fortsatt och just denna ormen hade en lyckad mutation med stora tänder. Då hade jag minsann ångrat mig sen. Eller nej, för jag hade varit död.

Funfact: det är väldigt retsamt när man kan stå med vatten till anklarna men inte gå in till stranden 20 m framför sig.

Till slut fick jag ligga på mage i sjögräset och dra mig fram med händerna (utan snorkel) för att upptäcka sjöborrarna medan de andra gick bakom mig.

Kalla mig bottenslam, för så såg jag ut när vi äntligen nådde sanden.


Det var ett äventyr minsann, och vi kom tillbaka till huset tre timmar efter startskottet, trötta och slamtäckta!

JORDBÄVNING!!!

Innan ni läser vidare vill jag bara säga att jag är okej, så oroa er inte!

Herregud vet knappt vart jag skall börja.. Har vart sådana galna dagar efter skalvet, det är därför jag inte skrivit på ett par dagar. Dagarna har gått åt till att reparera centret och rädda det som räddas kan.

Jag och en annan volontär höll på att utfordra aporna när det hände. Helt plötsligt kände vi hur allting började skaka, och man såg hur byggnader, träd och bilar skälvde. Det lugnade ner sig, men efter ett par minuter kom nästa skalv, än värre.

Veterinärkliniken och de andra byggnaderna i centret bara skakade, och vi såg hur det bildades sprickor i fasaderna. Alla djuren blev fullkomligt galna och skrek och slet i sina inhägnader. En del inhägnader skakades sönder (de är gjorda av "nät"), och det sprang omkring panikslagna makaker överallt.

Vi var i fullkomlig chock, hur hanterar man en sådan situation?! För att inte tala om att vi var livrädda själva!

I efterhand har vi fått reda på att norra Sulawesi drabbades värst, och längre söderut har det också varit ganska illa. Sumatra, Java, Kalimanta och andra närliggande öar märkte knappt av skalvet (det är tydligen något landplatteskarv precis norr om Sulawesi),

Skalvet nådde sin topp när marken sprack upp i en öppning som var ca 70 cm bred, och en av volontärerna föll nästan ner men kom lindrigt undan med en stukad ankel.

Jag är som sagt okej, men träffades i axeln av ett fallande ungträd så har lite svårigheter med rörligheten just nu. En av djurskötarna drabbades betydligt mer; han var i ett skjul som kollapsade under skalvet och var fast tills vi kunde dra loss honom. Mirakulöst nog skadades han inte bortsett från blåmärken!


...


...


LUUURIIING!!!

Hiihhiihihihhi!

Det VAR en jordbävning häromdagen, men den var jätteliten. Vi märkte den endast för att vi var uppe i huset, om vi varit utomhus hade vi inte ens lagt märke till den. Huset skälvde och det vibrerade i benen, men mer än så var det inte.

Jag tyckte dock det var hur coolt som helst och var lika överexalterad som en sockerspeedad sjuåring på julafton innan julklappsöppning.

Men de fallande ungträden, de har inte fått mig ännu!


(Hoppas inte att någon tar illa vid sig av detta, menar inte att neutralisera det allvarliga i ett svårt jordskalv, detta är endast skrivet på skämt. Ber om ursäkt om det mottages på fel sätt)

Den som försöker ge mig ris till mat hemma i Sverige den närmsta månaden kommer få se mig äta upp mina fingertoppar i ren frustration.

Just saying.

Ris till frukost (ja det serveras kryddstarkt ris till frukost, den heliga måltiden) lunch och middag i en månad är alldeles för mycket ris.

Häromdagen fann jag till min stora förskräckelse att min säkerhetsrutin när det kommer till toalettbesök och spindlar faktiskt gjorde nytta.

Följande scenario utspelades:
*xxx*= tankeverksamhet

Ställer mig utanför tröskeln.
*Okej, kolla höger*
Lugnt.
*Kolla vänster. Herregud det här börjar bli patetiskt. Jag har varit här i tre veckor och jag har ALDRIG sett en spindel här inne. Okej, vänster lugnt.*
Tar ett steg in.
*Bakom toan lugnt, bakom dörren lugnt*
Vänder mig om och börjar stänga dörren.
*Okej thats it, det här var sista gången jag gjorde den här rutiAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!*

En tjock, stor wolfspider ovanför dörren!!!!!!!!!!!
Jag fick stirrig blick, och folket i köket kunde njuta till synen av en skräckslagen svensk som sprang ut och hoppade upp på muren med ena benet på golvet och andra benet dinglande en våning upp med en stentrappa nedanför.

*Eeh, andaaaas andaaaaaas. Men va... Vafan gör jag på muren? Det är inte riktigt värt att hoppa mot ett säkert benbrott Julia, bara för att undvika en spindel. Pull yourself together.*

Gick in igen och väntade tills någon tagit bort spindeln innan jag gick på toa.

I tell you folks; en riktig säkerhetsrutin är nyckeln till ett hälsosamt leverne.

Remember where you heard it first.

Har spenderat två dagar i sängen med feber, så igår var första dagen sedan i tisdags som jag jobbade en heldag.

Feber i regnskogen är inte att rekommendera, trodde jag skulle bli tokig på värmen. Men men, nu mår jag bättre iallafall.

Har idag jobbat med fåglarna, vilket innebär att en timma på morgonen innehåller ständiga avvärjningar mot Richie.

Richie är Tasikokis andra djävul (Damri kniper förstaplatsen).
Han är en kakadua som uppenbarligen hatar allt som har med människor att göra. Så fort man kommer in i fågelburen så flyger han ner och sätter sig precis ovanför dörren.

Richie vet att vi måste gå förbi det stället för att komma åt att städa.
Richie är smart.
Richie är elak.
Richie är en smart och elak djävulskakadua.

När man går förbi stirrar han på en med sina svarta ögon, och när han tror att vi inte märker så startar han sin attack.

Helt plötsligt hör man flaxande vingar oroväckande nära, och strax därefter känner man Richies krafsande klor på ryggen. Oftast landar han bara lätt och sticker sedan, men en tjej fick faktiskt rivsår av honom.

Sådär håller han på, outtröttligt, tills man är ute ur buren. Det komplicerar städningen en hel del kan jag säga.

Igår fick jag honom dock på fall från tronen, den djävulen. När jag hörde honom bakom mig så duckade jag, vilket resulterade i att han krafsade i tomma intet. Den minen alltså, han såg så bestört ut (ja fåglar kan se bestörta ut), precis som om han tänkte; " WTF?!? Hur visste hon DET?"

Hah!
Julia vs Richie 1-0
Eller snarare Julia vs Richie 1-5

Så nu duckar jag så fort jag hör flaxande vingar, för att överrumpla Richie.

Det kan erkännas att en bugg i min försvarsteknik är att fågelburen innehåller ca 50 fåglar.

Det är en väldans massa flaxande.
Och det blir en himla massa duckande.

Vill inte ens veta hur dum jag måste se ut.

Suck.

Julia vs Alla Fåglar 0-1

Mitt hjärta bosatte sig i halsgropen idag under trettio fruktansvärda minuter.

Vi hade fångat stora gräshoppor till Is och Bento (orangutangerna)i en liten glaskopp, och jag skulle gå bort och dela ut denna delikatess, då jag av misstag kommer ett par centimeter för nära buren. Is, den yngre och busigare av dem, lyckades slingra in sitt finger i glaskoppen och ryckte den till sig. Han fick inte in den i buren men pressade den hårt mot gallret.

Fuck.

En busig orangutang med ett glas av GLAS. Det här kan bara sluta illa.

Det låter inte som ett problem men de är vansinnigt starka, och all min styrka kunde inte bända loss koppen från hans pekfinger. Dessutom ville han verkligen ha koppen, och när jag försökte sno denna skatt ifrån honom så började han spotta på mig.

Den lilla jäkeln visste precis att han gjorde något otillåtet också, och han satt bara där och flinade med en väldigt obehaglig glimt i ögonen.

Ingen djurskötare fanns i närheten så jag beslöt mig för att gå därifrån och ge honom tio minuter. Han ville bara ha koppen för att jag inte ville att han skulle ha den, och planen var att han skulle släppa den när det inte var underhållande längre. Risken var att han skulle försöka dra in den i buren och krossa glaset under tiden...

När jag kom tillbaka hade mina farhågor besannats; koppen låg krossad på golvet och Is hade två stora glasskärvor i händerna. Inget blod och inga skador, men en överjävlig apa som ville retas.

Så fort jag och Emelie kom nära, stoppade Is in glasbiten i munnen.
In in MUNNEN!

Helvete helvete helvete.

Vi försökte på alla sätt och vis att få honom att ge oss glaset. Vi hade med oss mat men han var inte intresserad, och han retades som in i satingen. Han höll ut glasbiten genom gallret och liksom lekte med de med fingertopparna, men så fort vi höll ut händerna för att ta emot så åkte de in i buren igen. Han drog glasbitarna upp och ner längs gallret och man kunde se hur han tänkte "HAH, ni kan inte taaa dem, ni kan inte taaa dem!!".

Medan jag sprang och hämtade Yan, djurskötaren, försökte Emelie få honom att lägga glaset i en lucka de har i buren, mot att hon kastade upp mat på taket. Han lade in glasbiten, hon kastade upp maten; då snappar han åt sig glaset OCH maten fort som fanken och kilar tillbaka till sitt hörn. Jävla Is.

Undertiden kommer jag tillbaka med Yan med gråten i halsen. Bento och Is älskar Yan, och han har så god hand med dem.

Han släppte in de i samma bur och lyckades lura till sig glaset på mindre än två minuter. När han vänder sig om och ser mig med tårar i ögonen så brister han ut i asgarv.

Inte kul.

Jag var helt säker på att jag skulle döda Is med de där jävla glasbitarna, och tio minuter senare sprängde världens spänningshuvudvärk lös.

Tack gode gud, nej, tack gode YAN för att allt gick väl!